Sitter här. Väntar på att sätta min kråka på ett papper. Ett papper som kommer lösa mitt nuvarande ägande. Så ikväll är jag fastighetslös! Ikväll är hela jag ett ton lättare.
Hur det känns? Hur skulle du känna det om du var ett ton lättare? 
Kram Anna
Jag är personen som vill ställa upp och hjälpa andra. Är en generös och vänlig själ. Önskar att alla ska må bra. Vet att det ibland inte finns ork. Men så fort energin återvänt så vill jag fixa allt i tillvaron.
Just nu är det precis tvärtom. Det är så många möten. Det är så mycket just nu. Vilket leder till att jag hamnar på andra sidan. Att vara den som ber om ursäkt. Den som hoppas att det finns en vänlig själ som kan ställa upp. Hjälpa till. Grrrr. Det är så frustrerande. Vill inte vara den svaga länken. Vill inte ställa till det alls.
Mitt i allt. Alla möten. Alla andra viktiga saker här i livet. Så får jag en kallelse till Norrlands Universitets Sjukhus. Den årliga kollen. För andra gången. Den första avbeställde jag. Via nätet. För det låg precis mitt i utvecklingssamtalstider som redan var inbokade. Om jag avbeställer denna så ska det till en ny remiss… Det kändes inte lockande.
Men vad händer då? Jo det är en dag där jag ska på en kort kurs… Sätta sig ner och fundera. Tur att det fanns en annan tid. En torsdag. Ringde R och bad honom hämta Klara till ridningen den veckan. Sen ska det ordnas och fixas så att det finns vikarie… För mycket just nu. Allt för mycket just nu. Det är tur att man jobbar med underbara kollegor…men hur länge orkar de med detta? När ska det lugna ner sig? När ska det bli normalt? Så att jag får ställa upp på dem. Så att jag kan vara den hjälpande handen.
Kram Anna
Ibland nära
Åh så nära
Ibland långt borta
Åh så långt bort
Ibland långt bort
Men ändå nära
Kram Anna
Så lätt att prata
Så lätt att lyssna
Så lätt att umgås
Min tvillingsjäl
Underlättar min tillvaro
Hjälper när behovet finns
Förstår när önskan existerar
Ställer upp för mig
Närvarande i mitt liv
Min tvillingsjäl
Kram Anna
Att sträcka ut en hand. När nåt känns jobbigt och tungt. När allt försvar lagt in backväxeln. När igelkottens taggar står rakt ut. När alla de tjockaste murarna runt både sinne och kropp är uppbyggt. Då är det jobbigt att städa. Då är det inte lätt att ta emot order. Det är inte heller lätt att lyssna på råd. Trots att det är goda och välbalanserade råd.
Det enda som hjälper vid dessa tillfällen. Det är att räcka ut en hjälpande hand. Att erbjuda en städhjälp. Att börja plocka upp bit för bit. Vara närvarande. Lyssna in.
Vid dessa tillfällen får man kontakt. Vid dessa tillfällen kan man få till överenskommelser som kanske får andra kristillfällen att ickeuppstå.
En hjälpande hand. Ett lugn. Det kan rädda en förmiddag. Det kan rädda en kväll. För att städa alldeles själv är inte det roligaste man ger sig på. Inte när man är sju. Inte när man är lite äldre och förälder…
Kram Anna
Kryper ihop
Drar benen under mig
Lutar mig mot din axel
Känner mig så liten
Men samtidigt trygg
Vid din sida
Litar på dig
Me like us
Kram Anna
Jag tror att vi alla behöver en liten personlig coach. Alla. Nångång.
Det kan handla om peppning med motionen. Det kan handla om goda råd i mode frågor. Det kan handla om uppskattande ord i rätt tid. Det kan handla om rådande påståenden när det gäller relationer. Det kan handla om tips och goda råd i byggfrågor. Det kan handla om stöttning i mekande av fordon. Det kan handla om vad som helst du behöver hjälp med.
Egen vilja. Att ta egna beslut. Det kan man behöva en coach till. En personlig coach. Som stöttar. Som hjälper. Peppar och berömmer. Puffar till och väcker. Allt för att det ska ske utveckling.
Önskar tacka för alla peppande ord. Utvecklingen pågår. Fortsätt stötta! Är inte framme än… Tjata vidare på mig. Så tjatar jag på med tackandet… Vad skulle jag göra utan coachen…
Kram Anna
Visst är det fantastiskt att det finns så många som inte har nån aning om att en hel värld existerar ute i cyberspace.
Att det finns otroligt mycket åsikter som ventileras.
Att det finns små rädda människor som får sin röst hörd.
Att det finns inspirationer runt hörnet.
Att det finns förälskelse som spirar.
Att det finns ilska som funnit en ickeaggressiv ventil.
Att det finns kunskaps vernissage.
Att det finns ett forum för minitexter.
Att det finns sörjandes klagomur.
Att det finns utrymme för skratt.
Att det finns en plats för alla.
Tänk att det finns så många. Men det handlar ju inte om er. Ni har ju funnit en och annan blogg ni läser. Det är nonbloggläsarna. De som aldrig läser en enda blogg. Det är egentligen lite nervkittlande. De som bara läser en blogg. Slaviskt följer varje uppdatering. Även de kittlar lite lätt i fantasin. De som tjuvtittar. De kittlar så jag håller på att vrida mig av skratt i soffan.
För tanken kommer. Tanken går. Vem är det egentligen som ligger bakom alla smygtittsvisningar? Vem är det som kikar in? Om och om igen. Utan att lämna ett spår. Vem är det som läser utan att lämna ett avtryck?
Jag vet om några av er. Som jag träffar InRealLife (IRL). Efter nån kommentar. Men jag går ju runt och tror att ingen jag känner är in här. Måste nog leva i det. För att våga skriva. Men det är helt ok. Om ni läser. Skriver nåt. Nångång. Inte för att jag är ett kontrollfreak. Inte för att jag måste veta. Utan för att jag håller på att bli tokig av allt kittlande…
Det är skönt att det finns nonbloggläsare oxå. För att kunna sitta och diskutera saker bortom bloggvärlden. För att kunna leva ett IRL utan tangenter. Oxå. Att Anna inte måste vara Skrivanne… jämt…
Har du många smygtittare?
Kram Anna
Stått i öppningen
Tagit steget
Rakt ut
Ut i intet
Faller fritt
Känner adrenalinet
Hjärtat pumpar
Blundar
Önskar
Att du står stadigt
Tar emot mig
Så jag landar
Efter att ha tagit steget
Faller fritt
Mot dig
Kram Anna
Det har verkligen varit den längsta veckan. Ever. Så tung. Så frustrerande. Så jobbig.
Vi fick avsluta neverending week. Äntligen. Fick dessutom visa upp det supercleaned huset. De nya ägarna var nöjda. Hoppas att allt ska ordna sig. Hålla sig i ordning. Till på fredag. Det är då vi ska lämna nycklarna. Äntligen. Så nöjd. Så efterlängtat. Ta det sista steget.
Så jag är nöjd. Trots allt. Det blev lite ändrade planer. Barnen hamnade hos R redan i går. Så nu är vi inne i en nynormal vardag. Lite omstrukturering. För att det ska passa och bli bra för barnen. Nöjd trots allt. För visst ska man ställa upp på varandra. För visst kan man fixa det mesta när man pratar med varandra. För nån annan gång är det för mig det krisar. Att jag inte får ihop mitt pussel. Då vet jag att R ställer upp.
Har verkligen hört så många baddivorce historier. Hört så många separationer gone bad. Fått så många detmåstekrisanångångsåbrakandetbaraintefungera. Men jag vill att det ska fungera. Det vill även R. Visst har vi tjurat ihop. Visst har vi tyckt att den andra har fel. Men efter ett samtal så har vi förstått varandra. Inte fått viljan igenom. Förstått varandra. Kanske till och med kommit överrens om att inte vara överrens.
Så jag är nöjd. Trots allt. För i morgon är en ny dag. Att alltid starta om varje måndag. Det känns som om vi behöver en riktig bra vecka. Inför fredagens avslutning.
Så jag är nöjd. Trots allt.
Hur ser din familjesituation ut?
Kram Anna
