Energi! Hur mycket energi som helst. I kombination med en sällskapstörst utan dess like. Då ringer jag till F! Min älskade F! Skönt att bara promenera i det stilla snöfallet. Skönt att diskutera dagen. Skönt att bara få surra lite. Höra hur det går för rester av familjen. Men turen var på tok för kort. Vi blev stående i en korsning. Brrrrr. Det blev riktigt kallt. För kylan började krypa in. Via fötterna. Via händerna. Brrrr. Trots att jag hade lager på lager. Fyra för att vara exakt. Men orden ville inte sina. Orden både fann mina öron och orden dansade ur min mun. Men ack så trevligt det är när man känner att orden tas emot. De behandlas och man får bra respons. Vilket man kan returnera genom att lyssna och diskutera annat. Me Like!

Energin finns kvar. Men måste ju försöka varva ner. Försöka finna lugnet inför natten. Att det kommer att gå. Det vet jag. Att jag kommer somna före 11. Verkar ju bli oftare och oftare. En sväng på spikmattan i soffan, framför tv:n. Det är värsta sömnpillret! Hoppas att det går lika fort som vanligt! För i går vaknade jag och var helt dagvill. Trodde att barnen var hemma och att det var söndag. I morse vaknade jag och insåg att jag legat stilla exakt hela natten… igen. Det har skett vid ett flertal tillfällen de senaste veckorna. Att vakna till väckarklockan ser inte så ofta. Men ett tillfälle som morgonen fick mig att tvinga mig själv upp. Jag som brukar studsa upp.

Därför är det skönt att känna energin i kroppen. Bara att hoppas att den finns kvar i slutet av veckan.

Nu ser jag fram emot morgondagen. En underbar friskvårdspromenad i tvärgrupper F-3! Det är nåt som brukar uppskattas!

Men nu ska jag bara återfå värmen! För Brrrrr snack ska alltid avslutas under filten. På en spikmatta. Framför tv:n. Tack snälla underbara F!

Kram Anna

Välkomna i alla fall

Oj här gör jag förändringar så att det bara blir helt nytt. Men bakom liggande bloggare ordnar så att ni känner igen er i alla fall. Hoppas jag! För ni är ju alltid välkomna hit! Önskar att det finns tid att göra ännu mer. Önskar att orken alltid skulle finnas så att inläggen skulle flöda. Men jag tar tiden som den kommer. Jag skriver och publicerar så fort jag känner att de är okej att publicera.

Här väntar jag på den fina F! Vi ska ut och promenera! Promenera och prata strunt! Strunt och världsliga problem!

Återkommer så fort jag kommer hem!

Ta hand om dig!

Kram Anna

Ett glädjande återseende. En varm människa! Hade den enorma glädjen att återse en vän idag. Kände hur hela jag lyfte. Kände ett jubel växa inom mig.

Att kunna sitta ner och bara småprata en stund. Om än bara för ett litet ögonblick. Det fick mig att ladda. Vi hann med både glädjeämnen och sorger. Vad vi gått igenom och vad som komma skall.

Vet att min vän är klok. Vet att hon är att lita på. Då kan man verkligen slappna av. Bara låta batterierna laddas.

Och ja! Vi hann prata karlar. Förstås. Att det finns nån där ute. Kanske till och med i cyberspace. För mig. För de singlar som önskar. Att det är viktigt att landa. Att känna efter vad som är viktigt. För mig. Att öppna de dörrar som jag stänger och låser i vanliga fall. Att det finns nån som traskar omkring. Knackar på och vill in. Hos mig.

Hur viktigt är det inte att våga. Våga släppa in personer nära. Det är ju det jag har svårt med. Att öppna upp. Utan datorn. Utan skyddsnätet i deleteknappen. Ett mål. Att våga både öppna dörrar för de som traskar förbi. Ett annat mål. Våga prata med den som knackar på. Varför inte ett tredje mål? Att finna telefonen som ett verktyg att ta kontakt med folk.

Så jag ser fram emot fler besök. Ser fram emot IRL samtal och bör öva på telefonsamtal. För jag vet var jag sitter idag. Men vem vet hur framtiden ser ut? Kanske jag vågar ringa till dig…

Kram Anna

Humör går upp. Humör går ner. En kommentar från en person gillas. En liknande från en annan faller död ner till golvet. Men tack och lov så vet vi på jobbet. Att taket är högt. Att den vänskap som finns mellan de fyra väggarna. Den finns. Den existerar.

Fick flera kommentarer denna vecka. Det rykte om dem! En riktig ”kärleken gör ont” kommentar. Men jag vet ändå att de orden är sagda för att ruska om. De orden är sagda för att vi slänger käft med varandra. Men att väcka flera personer. Flera som välkomnas in i vår gemenskap. Det får mig på tårna. För i vår gemenskap. De hjärtliga. Där litar vi på varandra. Där förväntas vissa kommentarer. Straffsparkarna SKA slås när de ligger för öppet mål.

Et tu Brutus. Så känns det när nån tar sina stapplande steg. Et tu Brutus. För gemenskapen tar. Gemenskapen ger. Nu ger den  glädje. Den ger oss skratt. Önskar att det lever vidare. Varje dag. Varje vecka. Varje månad. Så att jag kan se fler i ögonen. Et tu Brutus. Fast inte allvarligt sagt. Utan med glimten i ögat. För i gemenskapen är alla välkomna. Med en liten spark där bak!

Kram Anna

Jag får ibland känslan. Känslan av att det inte var meningen. Att det inte var dags.

Igår var en sådan dag. En sådan kväll. Barnen blev skjutsade till Karate. Jag skulle bara köra en liten sväng till Byske. Där skulle jag bara tanka lite. Även passa på att handla lite.

När jag kom ut till lillgolfen. Tryckte på larmknappen. Det verkade som om allt stämde. Hela vägen fram till momenten när jag drar i förardörrens handtag. Den fjädrade. Men dörren öppnades inte. Jag drog ännu en gång. Inget hände. Fann mig själv stående. Kikande genom den lilla bilen till den andra sidan. Ber en tyst bön att passagerarsidan går att öppna.

Smög mig till andra sidan. Bingo! Det gick. Efter jag bröt kontakten med motorvärmarstolpen genomgick jag en manöver där benen fick öva på den smidighet som en gång verkligen existerade i dem. Efter några sekunder satt jag i förarsätet och startade bilen.

Körde till Byske. Vid bensinpumpen stannade jag bilen. Kom ihåg att jag inte skulle kunna ta mig ut den vanliga vägen. Genomgick samma  snabba gymnastikövning och tog mig ut på några sekunder. Tittade mig omkring. Såg en bil bara några tiotal meter ifrån. Skrattade lite tyst för mig själv. Tog fram det nya bensinkortet. Ett kreditkort jag skaffade för att ha kontroll på bensinkonstnaden. Stoppade in plastkortet i läsaren. Tryckte koden. Till min förvåning kom kortet ut. Med ett meddelande. Spärrat. Tankarna och funderingarna avslutades med ett stort frågetecken. Har ju bara tankat två gånger på det. Jag hade betalat fakturan. Skimming? Hade nån hunnit smygkopierat det de få gånger jag använt det? Men jag stod ju fortfarande vid pumpen. Lillgolfen måste ju få bensin. Så det var bara att ta fram det vanliga bankkortet och betala den bensin som krävdes. Skakandes på huvudet hälsade jag på både elever och föräldrar. För att avsluta hela den händelserika tankningen med ett litet vighets test via passagerardörren.

Men det var ju inte färdigt där. Samma väg kravlades lika smidigt som tidigare. Denna gång med fler ögon som följde den annorlunda avstigningen. Jag tog mig in för handling. Småskrattandes. För det var nog inte meningen att det skulle gå lätt och smidigt en kväll som denna.

Träffade samma elever som vinkade tidigare. De skrattade lite när de berättade att mina billyktor lyste. De hade jag glömt i min idrottsövning.

I morse insåg jag att problemet kvarstod. Tack och lov återfann jag smidigheten och slingrade till uppsittande position bakom ratten. Att skrattande komma till jobbet och samtidigt hoppas att ingen skulle se. Inte se min urklivningsritual. Det var på tok för mycket begärt. För visst fanns det folk där. Skrattade och försökte förklara.

Men efter dagens slut. Efter äntrande av lillgolfen så förberedde jag mig för att fara på ett fackligt möte. Skulle bara lämna barnens skolsaker hos R. Skyndandes stängde jag av bilen. Sitter gränsle mitt emellan sätena. På väg ut genom passagerardörren. Då märker jag att lillgolfen har börjat att rulla. Skyndsamt försöker jag få ner bromsen. Små känslor av panik får mig att dra handbromsen samt lyckas få in första växeln. Skakar på huvudet. Stress är aldrig bra. Drog djupt andetag och fick in alla saker hos barnens far.

Men jag ska väl vara tacksam över att parkeringen i stan mer eller mindre var tom. Så pass tom att jag trodde jag var på fel plats. Tack och lov var jag inte så stressad. Jag var på rätt plats efter lite gymnastikövningar!

Nu står lillgolfen i varmgarage över natten. Sen får vi se om det blir en sväng förbi verkstaden eller om det bara är is…

Hihi! Jo ibland är det vardagen som är allra mest full av leenden…

Kram Anna

Ps kortet var inte spärrat visade sig. Det är tydligen känsligt. I alla fall på obemannade pumpar… Så frågan är om det verkligen var värt att fixa ett kreditkort…

Det är sällan den är avstängd på kvällen. Det är otroligt sällan jag undviker den. Min dator. Den sega och otroligt låååångsamma PC:n jag äger.

Att faktiskt göra ett val. Att undvika bloggen. Att undvika Facebook. Att faktiskt undvika hela datorn under flera kvällar. Det är ovanligt i mitt fall. Men denna helg hände det flera kvällar.

För visst är det viktigt att umgås IRL! Visst är det spännande att sitta och prata face to face! Att se personerna i ögonen. Bryta och bända på olika problem. Prisa och hylla väntade hjältar. Önskar att det fanns ännu fler tillfällen. Ännu fler situationer där möjligheten att umgås på detta sätt lyftes.

Tänk att jag har så svårt att verkligen få till dessa kvällar. Att verkligen pressa mig själv att fånga mitt intresse så att jag inte somnar framför televisionsapparaten. För det hamnar ofta till det. Jag lägger undan datorn och sätter mig framför dumburken. Somnar mer eller mindre omgående. Vaknar till och går och lägger mig.

Men med så många trevliga stunder med vänner och bekanta. Detta fick mig att öppna böckernas värld igen. Att läsa Dan Browns senaste ”Den förlorade symbolen” och även Anne Holts ”1222 över havet”. Det var  verklighetsflykt. Det var skönt att bara sjunka ner i soffan och under en varm filt med en kaffekopp rykande på soffbordet. Det var livet. Det var underbart. Vet att man måste tillbaka till vardagen. Men en hel söndag i bokstävernas förtrollade land. Me like!

Då hinns inte datorn riktigt med. Då finns inte heller jag så frekevent på bloggen. Förstås. Men nån liten dikt går ju alltid skriva på Iphone. Sittandes på toaletten…

Bara att hoppas att dessa IRL möten i mitt liv blir multiplicerade. För mitt liv bör ju levas utanför datorn oxå. Vet att det finns så många med ett riktigt liv. Vet att det finns många med en stor fundering om hur man bör leva. Vet att livet tillsammans med nån startar nånstans. Men tror nog att jag fortsätter att skriva. Tror nog att jag fortsätter tjollra ihop lite ord. När orken finns. När lusten att fingra lite på tangentbordet driver fram texterna. Tänk så underbart att vara amatör. Att inte känna press att prestera. Att kunna komma och gå som man vill. Stänga av datorn och umgås vid de rätta tillfällena…

Så nu tror jag att jag ska stänga ner bloggen för kvällen… Om inte orden spricker upp och blommar ut i nån liten dikt… Hihihi!

Kram Anna