2 Sagan om huset

Vår minifamilj önskade ett hus. Vi bodde i en trea. Vi ville verkligen lägga pengarna till oss själva. Vi letade och letade. Tillslut fann vi ett hus. Det hade legat ute hos en mäklare en ganska lång tid. Så vi gick in. Fick hjälp av kunniga släktingar. Vi beslutade oss. Vi skrev på och köpte det stora huset. En sextiotals villa. Två lägenheter. Att maken är snickare i grunden såg vi båda som en vinst. För nu skulle det renoveras.

Att vara ivrig i förslagen. Det kostar inte pengar. Men att genomföra det. Brukar få plånboken att vrida sig i plågor. Det första stora projektet vi bestämde oss för att genomföra var att ta itu med köket. Vi valde att byta hela köksinredningen. Även att ta ner en vägg för att skapa en rymligare matplats.

Det rullade på. Släktingarna rullade ögonen när vi berättade om den liggande panelen. De undrade vad vi gick på när jag sade att den skulle vara grön. Men att lasera, måla och småpyssla har varit min gebit…

Vi gick igenom några av rummen. Vi fick för oss att ta upp sovrummet på andra våningen i den andra lägenhetens vardagsrum. Det andra köket åkte ut. Vår son kom in i vårt liv. Men så plötsligt insåg vi… Vi önskade flytta. Det dök upp en liten villa i min barndomsby. Den lilla villan hade ett fristående garage med förråd, gårdshus… Det var det vi ville ha!

Vi stod och stampade framför huset inför visningen. Att mäklaren såg lite förvånad ut gjorde ingenting. Vi sade bara att vi skulle ha det. Vi återkom nästa visning oxå och sedan var det färdigt.

Det var början på en saga. Den sagan har en händelseutveckling ingen kunde ana. Den sagan har några riktigt otäcka bipersoner man önskade livet av.

Att den lilla minifamiljen utökats med en son och flyttat till den lilla villan med ett stor möjlighet till ett rymligt garage. Att vi trivdes i min barndomsby. Att bo nära min far och hans familj. Att det fanns potential att bygga ut. Det var på pluskanten. Allt det var positivt. Vi njöt. Att vi dessutom hade nära jobb tack vare bilarna var även det bra!

Fadern i huset fixade till köket. Det var riktigt lågt. Att han ändå är 1,87 ledde nog till det tilltaget. Han höjde alla bänkarna samt vi införskaffade en ny spis. En dubbel ugn. Ett riktigt måndagsexemplar visade det sig. Första gången jag skulle använda den lilla ugnen gick säkringen. Andra gången likadant. Den tredje gången lossnade det inre glaset. Då ringde jag för tredje gången och bad dem byta ut hela spisen… Det gjorde de… Men det var enbart för att vi pratade med den stränga rösten. För att vi inte gav upp…

Fadern fann även ett projekt ute i garaget. Hans önskan att få ett stort garage ville han skulle gå i uppfyllelse. Den första sommaren rev, gjöt och byggde vi. Han tyckte verkligen att det blev ett stort garage. Det tyckte även jag!

Sonen växte. Den lilla familjen var lycklig. De önskade dock ett syskon. De längtade efter en liten baby. Hon kom med den första snöstormen.

Familjen började nu att se på sitt underbara lilla hus. Det var väldigt litet. Vad kunde de göra? De beslutade att bygga ut. Att bygga ut den röda villan åt ena hållet. Efter många tips och funderingar så skickades bygglov in. De godkändes och kontakten med en lokal byggfirma togs.

Jag minns dagen snickarn kom hem. Sambon skulle vara med honom. Jag minns all material som tagits hem. Jag minns förväntningarna jag hade. De grusades fort. Mycket fort.

Sambon ringde hem. Han berättade att de hade förberett fasaden och då funnit gästernas festrester. De oinbjudna gästerna.

Myrorna. De hade ätit igenom. Mer eller mindre ätit igenom hela första varvet med timmer. Runt om.

Jag satt och försökte ta in. Analysera vad han sa. Men det kunde inte planteras in i min hjärna. Vad skulle hända nu?

Väl hemma berättade de om funderingarna om ett pulver. Det såg ut som kanel. Jag tittade på snickarn. Han skakade på huvudet. Han trodde att det var hussvamp… Myror och hussvamp…

Varför enbart ta en fiende till ditt bo när du kan dublera? Speciellt när fienden dessutom är av den värsta sorten. Speciellt när fienden redan är död eller vilar… Vem ska man hata då? Vem ska man skrika åt då? För det visar sig att myrorna åt upp timret för länge sedan och flyttat vidare till andra hus. Det visar sig att hussvampen enbart lever när det är fuktigt och det var torrt som fnöske. Men den dör inte när det torkar. Den vilar enbart. Den vilar tills vätan återvänder.

Det är nu man sätter sig och funderar på värden. Man funderar på var man vill bo. Man funderar på i vad man vill bo…

När hela sagan började var i slutet på 1990. Vi har kommit fram till år 2004. Det är vår. Vackert väder. Vår planerade utbyggnation visar sig vara en början på en mardröm…

Att fundera på vad man vill. Är bra. Att fundera på var man är på väg. Är bra. Om man får fundera utan att ha tidspress. Utan alla måsten.

Vi fann oss sitta och fundera på om vi ville bo kvar. Vi fann oss själva sitta och fundera på att sälja tomten och kanske välja en lägenhet. Men vi tog oss i kragen. Tomten var ju den vi önskade. Det var våra gäster vi inte önskade…

Myrorna bodde som sagt inte kvar. Men svampen levde ännu. Vi började fundera på hur mycket vi skulle riva för att få bort det farliga. Det som kan få hälsovådliga efterskalv. På oss. På barnen. För det handlar om sporer. Det finns överallt. För det bruna som snickaren såg. Det var de farliga sporerna. Att vår lilla svamp dessutom visade sig vara av den värsta sorten. Den värsta hussvampen.

Skulle vi klara av att bo i huset. Efter vi renoverat. Efter vi gjort efter konstens alla regler. Bo kvar och lita på att svampen var död… Hade ju hört om de som gjort precis så och varit tvungna att börja om från början för de funnit ännu mer. Efter en tid. Skulle vi orka att börja om igen? Om det hände igen.

Vi valde. The easy way. Vi valde att riva hela huset. Inte en myra skulle finnas kvar. Inte en spor skulle in i det nya huset. För vi valde just att bygga nytt.

Att ha gjort valet. Att faktiskt välja att kämpa. Det satt långt inne. Men det var en skön känsla. Att fightas. Ge igen! Död åt de oinbjudna gästerna! För här skulle vi bo. Inte de!

Men att det skulle ta tid. Det förstod vi. Att det skulle dra iväg mer än vad vi hade beräknat att en utbyggnad skulle kosta. Det förstod vi. Att det skulle kosta på vår familj. Det anade vi.

Jag minns när vi satt vid köksbordet i det lilla köket och funderade på hur stort hus vi skulle ha. Vi satt och diskuterade. Jag önskade ett allrum på övervåningen. Tårarna rann. Allt kändes kämpigt. Inget rullade på.

Efter valet släppte det. Vi hade fått en offert som vi sade okej till. De skulle nämligen lyckas pressa in vårt hus i sitt pressade schema. Med tanke på sambons händighet hade vi valt bort allt invändigt. Vi valde bara ett skal. Tak, ytterväggar och två bärande väggar invändigt. Resten skulle han fixa själv, med lite hjälp…

Det var tur att vi hade mycket utrymme i förråden. Det var tur att min far bodde nära och gärna ställde upp med förråd till våra möbler. Vi visste att det skulle kosta på. För hur skulle vi fixa byggnationstiden? Vem skulle betala hela kalaset? Var skulle vi bo?

Det är skönt att veta att man har vänner. Speciellt när det blåser hårt. Vi hade tur att en kär vän ställde upp och hjälpte oss att riva huset. Känslan av att se grävmaskinens skopa rota sig ner genom barnens sovrum. Vårt badrum med sina otroligt speciella tapeter. Den kommer jag aldrig att glömma. Ångest. Rädsla. Blandat med förtjusning att vara på väg. Glädje att bli av med det onda. Det elaka.

För det är nu det vänder. Att gå från rivningen till att börja bygga.

Kommer ihåg när vi satt på vår gårdshusaltan, sambon byggt året tidigare. Regnet stod som spön i backen. Bredvid oss låg en öde plats. Vi hade påbörjat grundarbetet. Vi satt på våra trädgårdsmöbler. Hade varsitt barn i knäna. Minns att jag satt och var glad över att vara här och nu. En skön känsla samtidigt som man funderade på hur denna sommar skulle te sig. Sommaren 2004.

Vi hade en otrolig tur att min far var byggnadsarbetare med ett X antal år i byggsvängen. Att han ställde upp och stöttade tillsammans med sin fru, som även hon tagit del i byggnationer. Att de fanns där när frågorna strömmade. Att de fanns där när vi behövde hjälp. Det betyder otroligt mycket.

Sambon fick ta stort ansvar i självaste byggandet av grunden. Vi hade en fyraåring och blivande tvååring som jag sprang runt med. Det är ju att ta ansvar det oxå. Men gjuta blev inte så mycket för min del. Jag stod för det runtomkring. Även att stötta och peppa.

Att svärmor och svärfar hade en stuga. Om än utan vatten. Tack och lov med el! Det hjälpte. Vi hade möjlighet att bo och leva något sånär normalt. Vi förlängde ju bara sommaren på det sättet. En händelserik sommar.

Kontakt med försäkringsbolaget. De skickade en man som inspekterade allt och sedan uttryckte sig positivt. För dem. Han påstod att det var fel sorts myror. Att det var små myror. Hade det varit hästmyror hade försäkringen täckt kostnaden. Att hussvampen var från markfukt och skulle inte heller den generera några pengar till oss…

Vad gör vi då? Vi bestämmer oss för att tänka positivt. Tur att vi bor i en liten by och inte mitt i stan. Tur att vi bara betalat en liten summa för fastigheten. Tur. Tur att vi får den hjälp vi ber om. Tur.

Jag började att jobba. Dagen när huset ska monteras är en stor dag. En lastbil kommer. Två arbetare är med. Maken hjälper till. Första dagen står alla väggarna där. Dag två är allt som företaget ska montera färdigt. På två dagar står vårt blivande hus där. I och för sig ihåligt och inga takpannor. Men två dagar! Känslan att komma in i huset var enormt överväldigande. Efter att ha stått på betongplattan och funderat på och försökt fantisera ihop en framtid innanför några inbillade väggar till att faktiskt stå där. De väggarna var äkta. De skulle skydda vår familj. De skulle vara trygga. Inga myror och absolut ingen hussvamp.

Sambon slet hela dagar. Sambon var hemma i hela sju veckor. Han var spindeln i nätet. Han byggde och samordnade några hantverkare som gjorde det som var fackmannatvunget.

Vi firade dottern i stugan. Hon fyllde två år den 15 oktober år 2004. Vi hade en mycket mysig födelsedag. Men kände att kylan började smyga sig innåt knutarna.

I november lånade vi min fars husvagn och sov utanför huset. Vi hade nämligen köket klart. Maten lagades inne, byggnationerna sköttes där, men sovsituationen genomfördes ute. Vår älskade hund hade tur och sov inomhus. Vi vaknade en morgon. Plus 12° i husvagnen. Då bestämde vi oss för att flytta in. Barnen skulle få inhysas i det blivande gästrummet. Eftersom vi höll på att måla för fullt. De vuxna skulle sova i vardagsrummet nere. Resårmadrasserna på golvet. Men det var skönt. Att få ta del av det sakta växande huset. Växande till att bli färdigt att bo i. Färdig inrett. Vi hade tur som hade en kär vän som hjälpte till med spackling och slipning. Vi hade tur att ha en kär släkting som ställde upp med tapetsering. Vi hade tur att ha flera nära släktingar som hjälpte till att sy gardiner, sätta kakel och hjälpa till att måla. Vad skulle vi göra utan dem? Troligtvis. Suttit länge på resårmadrasser i vardagsrummet!

Vi bodde i våra sovrum och levde gott i vårt hus julen 2004. Det trodde vi inte när vi började att riva för en utbyggnation. Det trodde vi inte när vi satt och funderade på hur vi skulle fixa vardagen när allt rasade omkring oss. Det trodde vi inte när alla experter presenterade oss för små myror och hussvampen. Det trodde vi inte när försäkringsbolaget meddelade att vi inte skulle få ett öre. Men lever och mår bra har vi gjort i detta hus. Tänk att det till hösten är fem år sen. Tänk att detta hus rymt fem år med glädje och sorg. Jag önskar att vi får fortsätta leva och må gott här!

Kram Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s