1 Min resa med MS

Att se på Min Sjukdom som en resa är ett fint sätt. Ett fint sätt att titta på något mindre fint. För visst är det en resa. En resa som går fort ibland. En resa som går extra långsamt ibland.

Min resa började med ett underbart bröllop. Ett bröllop som var  precis som jag ville ha det. Enkelt. Vackert. Men de mina. På gården. En sommardag. En extra vacker och varm sommardag.

Resan tog mig vidare under några dagar hemmavid. Sedan var vi på väg till vår minismekmånad. En husvagnssemester. Passade på att sova i husvagnen natten före så att barnen skulle hinna vänja sig lite. Men innan vi kojsade så badade vi i en bubbelpool.

Morgonen. Den första natten i husvagnen. Efter den natten vaknade jag på morgonen. Kände mig lite konstig. Annorlunda. Min högra sida. Precis exakt halva min kropp var inte normal. Jag hade rörlighet. Jag kände om någon rörde vid mig. Jag kände värme. Jag kände kyla. Men jag kände inte naglarna när jag pressade ner dem i huden. På höger sida.

Jag tog mig in och ringde sjukvårdsrådgivningen. Jag fick rådet att åka in till VårdCentralen. De skulle boka in mig. Maken körde. Jag satt och tänkte. Vad händer?

Väl inne i stan. Väl inne på VC så satte jag mig ner efter jag anmält mig. Jag var lite tidig. Ville ju bli klar så att vi skulle kunna packa. Väntade. Väntade. Det kom patienter. Jag väntade. Patienterna fick gå in. Jag väntade. När nästa kom och gick in så började tårarna rinna. Jag satt själv i väntrummet. Det kom en sjuksköterska och frågade hur det var fatt. Jag försökte förklara att jag nog var bortglömd.

Snabbt var jag inne. Snabbt fick jag lägga mig. Snabbt konstaterade läkaren att jag skulle till akutmottagningen.

L: Det är nog bäst att din make är medveten om att du kan börja krampa.

Låg på britsen och insåg att det skulle jag aldrig kunna berätta. Vi skulle ju hem och packa. Ringde till maken och bad honom hämta mig. Tror att jag ringde till pappa. Tror att jag ringde till syrran. Berättade att jag skulle till akuten.

Försökte få maken att lämna barnen. För han skulle ju dessutom köra upp för E-kortet. Lämna barnen så att han skulle kunna koncentera sig på uppkörningen.

Han lämnade mig på akuten. Fick efter en viss väntetid komma in. Låg och väntade med mina tankar. Mina funderingar. Men vad tänkte jag mest på. Jo, maken och barnen förstås.

Att jag är svårstucken, inte snarstucken, påmindes jag om denna dag. Det var många år sen jag blev stucken. De ville nu ha blodprov. Hon stack och stack och stack… den åttonde gången kom jag på var det brukar finnas. Bingo! Jag var sen omplåstrad.

Syrran kom. F kom. De ställer upp när man behöver det som bäst. Maken kom en sväng innan uppkörningen. Jag peppade honom.

Vi satt och pratade. Skönt att kunna prata. Fundera lite. Syrran med sin sjukvårdsutbildning hade väl mer medicinska funderingar. Jag hade väl mer svävande funderingar. Minns inte mycket. Minns bara att det var skönt att de var där.

Tiden gick. Maken kom tillbaka. Han hade klarat uppkörningen. Skönt då var det fixat. Tänkte jag. Men så kom läkaren och berättade att de ville behålla mig. Behålla mig på medicinavdelningen över natten. De gjorde upp ett schema. För att kolla strokesymptom.

F och Syrran for hem. Maken följde mig upp. Jag fick en säng. I korridoren. En massa gamla människor. En karl, gammal och förvirrad ville lägga sig i min säng. Om och om igen. Maken blev orolig. Personalen fixade till ett läkarkontor som jag skulle få krypa in i senare på kvällen.

Syrran var förbi när maken farit hem för att ta hand om barnen. Syrran visste vad man behövde när man ligger på sjukhus. En tidning och något gott att smaska på.

Telefonsamtalet till maken innan läggdags var skönt. Tungt men skönt. För jag började känna av smärtan. Lite mer än på morgonen. Det måste ju betyda något…något positivt…

De väckte mig för att göra ännu en strokekontroll. Men jag förstod att de gick bra. Jag lyckades göra det de bad mig göra. Sen somnade jag fort om.

Vaknade när ljuset badade in i rummet. Jag steg upp till en ny morgon. En morgon på sjukhuset. Åt lite frukost. Hade liten matlust, men åt i alla fall. Det är en speciell doft på avdelningen. Sömn, gamla människor. Den påminde mig om mamma. Hade många tankar på mamma när jag  befann mig där. Hur ofta hade hon inte varit på sjukhuset. Hur många nätter hade hon inte legat bland de gamla. Hur ofta hade hon inte funderat på vad som höll på att hända.

Maken kom. Denna stora varma famn. Träffade läkare. Berättade att om man förlorar känsel i ansiktet, vilket jag saknade på högersidan, så handlade det om att det var något med hjärnan. Jag skulle på röntgen. Datortomografi. Vi gick hand i hand. Datortomografin gick bra. De berättade att de skulle injicera lite kontrast. Det kändes lite konstigt. Blev varmt om jag inte minns fel.

Jag kände mig mycket bättre. Känseln hade börjat att komma tillbaka. Lite avdomnat men mer och mer känsla…

Vi gick tillbaka till avdelningen och letade efter någon som skulle kunna medge ett litet besök på Maxhamburgeresaurang. Eftersom jag var så pass fräsch så fick vi ett okej.

Att få ett gott mål hamburgare. Sitta med alla glada människor. Att vara en del av någons vardag, var skönt. Det kändes som vanligt. Nästan. Förutom mitt identifikationsband runt handleden. Förutom att jag kände avdomningarna i benen och i ansiktet.

Då ringer mobilen. De ville att vi ska komma tillbaka. De ville att jag skulle röntga mig igen. Jag sitter som ett frågetecken. Ser man inte att det blir dåligt på en gång? Vi avslutar den underbara lunchen och tar oss tillbaka.

Där möter vi läkaren igen. Hon berättar då att de sett något på bilderna. Att de måste få se en bättre bild. Röntgen igen. Denna gång magnetröntgen. Att röntgas av en magnetröntgen är skrämmande. Skrämmande när man inte har någon aning om varför man ligger där. Det är än mer skrämmande att sitta i rummet bredvid. Höra att det ska ta ca 30 minuter. Höra ljudet. Höra hur det slår. Se att tiden går. Det tog nästan en timme. En timme för att det hade uppstått ett problem. För mig spelade det inte någon roll. En timme, 45 minuter eller 30. Det var tillräckligt skrämmande att ligga och höra hur det surrade och slog. Jag såg dem sitta och titta på mina bilder på en skärm. Jag satt och funderade på att min hjärna kunde engagera så många. För det var verkligen många som kom och gick. Fick en bisarr tanke när jag låg där på britsen. Tänk om det är en sensation. Det fanns ingen hjärna. En sensation att Anna kan leva…

När jag kom ut till maken så hade syrran kommit dit. Vi fick följa med upp på avdelningen. Vi valde dock att sitta ute på balkongen. Ute i det friska vädret. Solen sken. Läkaren kom och meddelade att hon väntade på Umeås röntgenjour skulle titta på plåtarna. Men de hade tydligen gått hem. Hon skulle jaga reda på dem. Men jag förstod ju att de ville hem. Det var ju fredag. Jag och maken gick ut en sväng runt sjukhuset. För att sitta stilla var inte ett alternativ. Då satt jag och kände efter hela tiden. Kände efter det som inte var bra. Det jag var mest rädd för och det som snurrade i mina tankar var: Cancer, cancer, cancer…

När vi återvände till balkongen. Min syster var så snäll och väntade där på oss. Läkaren kom och satte sig mitt emot mig. Jag hade maken till höger och syrran till vänster . Solen var fortfarande varm och skön. Men jag slutade nästan att andas…

Hon berättade för mig att de sett något på plåtarna. Det var dock inte cancer… då slutade jag att lyssna… För var det inte cancer så var allt, enligt min hjärna, något som gick att lösa… Min syster lyssnade med sköterskeörat. Jag stängde av. Jag hade ju inte cancer. Jag var så lättad. Men så säger hon att jag blivit inbokad till NUS redan på måndag. Att jag fick fara hem om jag inte kände mig mer trygg på sjukhuset… Jag tackade för mig. Vinkade av min älskade syster som verkligen ställt upp för både mig och framförallt maken. Hon var verkligen ett stöd för vår familj. Hon har sin sjuksköterkebakgrund och det hjälpte även denna gång.

Packade ihop mina saker och vi körde hem…

Sitter med en tacksam tanke som bultar inom mig. Det var inte cancer. Det var inte cancer. Men efter jag tagit in den informationen så kommer frågan. Frågan de närstående frågat sig länge. Men vad är det då? Jag blir rädd igen. För om det inte är cancer. Det syns på MR och jag får fara hem. Kan det vara en hjärnblödning? Kan det vara… Hjärnan går ständigt. Hela tiden. Funderingar som jag inte fill fundera på. Vi pratar och gråter. Pratar och gråter. För maken har ju ingen aning han heller.

Vi beslutar att inte fara på vår smekmånad. Vi beslutar oss för att låna bort våra barn. Sätta oss och köra bil till rallycrossen uppe i Kalix. För att ha något att göra. Något att göra tillsammans. Något att se fram emot. Några att träffa. Min far och hans familj är där bland andra.

Sitter och håller handen i makens hand. Jag känner mig lugn. Nästa sekund kommer tårarna. Stilla rinnande nerför kinden. Så forsar funderingarna återigen. Maken kramar handen. Kan ju inget annat göra. Än att vara ett stöd, när han klarar av att vara stöd. Vi byter av varandra. Vi stöttar när den andre behöver stöd. Vi bryter ihop när den andre är stark. Vi byter av. För att bryta ihop tillsammans vågar vi inte. För då rämnar nog vår värld.

Väl framme i Kalix. Jag kramar de mina. Försöker vara stark. Skönt att få något annat att tänka på ändå. Men att undvika ämnet är svårt. Träffar vänner. Jag berättar och tårarna stiger i ögonvrån. Men berättar gör jag. Jag vägrar att stänga inne. Jag berättar att jag inte vet något, men tack och lov vet jag att det inte är cancer…

Minns inte mycket från den tävlingen. Minns att det var ett lite mindre varmt än tidigare under veckan. Minns att jag var så stolt över min vigselring. Visade upp den vid ett flertal tillfällen. Men framför allt minns jag kaoset inom mig. Alla funderingarna.

När jag kommer hem ringer allrakärastesyster. Hon frågar hur det gått under dagen. Jag berättar att vi varit till Kalix. Att vi fått vara själva. Utan barn. Jag berättar att jag är rädd för att det ska vara en hjärnblödning… eller att något ska plötsligt gå sönder och att jag dör här och nu. Min syster frågade om jag överhuvudtaget hade lyssnat på läkaren.

 S: Du var så fokuserad på cancer. Anna. Läkaren sade att du hade en neurologisk sjukdom. Det tar lång tid att undersöka. Det kan ta veckor. Förbered er på det. Att det kommer att ta lång tid…

Min första tanke var: Hjälp! Har jag en sjukdom? För inte hade jag hört läkaren säga det. Jag hade ju slagit dövörat till när hon sade att det inte var cancer. En sjukdom.

Hur skulle jag berätta det för maken? För han hade nog slagit ifrån han också. Han hade inte nämnt något. Men vad skulle jag säga? När skulle jag säga?

På kvällen så försökte jag berätta. Försökte lägga fram det på något lätt sätt. Han besvarade det med att berätta att han hade hört. Det hade bara varit jag som inte tagit in den informationen. Sen hade det varit för svårt att säga rakt ut.

Vi hade fixat barnvakt. Vi hade fixat hundvakt. Vi hade fixat en lägenhet för maken. Vi var förberedda på att detta skulle ta låååång tid. Vi var redo i allt praktiskt. Men beredda på informationen. Beredda på att få reda på vilken sjukdom som jag bar i mitt huvud. Det skulle vi nog aldrig vara beredda på…trodde jag då…

Funderingarna fortsätter. Att ha kunnat utesluta cancer känns skönt. Men nu börjar jag fundera över vilka neurologiska sjukdomar som finns. Min mardröm. ALS. Att bara leva ett litet tag. Den kommer över mig på kvällen. Söndagkvällen sväljer ångesten mig med stora tårar. För vad gör jag om jag har ALS.

Vi överlevde alla funderingarna. Vi överlevde tårarna. Nu är det måndag. Nu bär det av mot Umeå.

Jag sitter i bilen. Maken kör. Vi har med oss packning för cirka två veckor framöver. Vi vet att undersökningen som jag ska göra kan ta lång tid. Hur lång tid det ska ta? Det vet jag inte. Det vet ingen. Tack och lov har jag min numer make. Vi har varit makar i över en vecka. En vecka och två dagar. Jag håller honom i handen. Hans starka hand håller min. Jag är trött. Jag sover en stund. Han kör. Jag litar på honom.

Väl framme så börjar vi söka oss fram. Vi söker nämligen Neurologen. Det är en avdelning jag aldrig har varit på förr. Den delen av sjukhuset känner jag dock igen. Jag drabbas av nostalgiska minnen. Minnen från mammas tid på NUS. Minnen från min operation. Jag pratar konstant. Jag återberättar min barndom på sjukhuset för maken. Maken som verkligen inte föredrar sjukhus. Han slappnar av.

Vi kommer rätt. Vi blir välkomnade! Jag blir visad till en säng. Jag gör mig hemmastadd. Plockar upp sakerna ur min väska. Rummet är ett fyrapersonersrum. Det ligger en kvinna mittemot mig. Hon är äldre än mig. Hennes diagnos gör att hon har fått en entonig röst. Hon har svårt att gå. Den diagnos hon har är Parkinson. Samma sjukdom som min farmor. Den sjukdomen hade jag inte ens tänkt på. Är det det jag har? Ändå välkomnar hon mig med värme. Jag känner att det är helt okej. Helt okej trots att, enligt hörsägen, den tredje kvinnan har svårt att sova på nätterna. Det var bara att stoppa in de gula propparna jag tagit med mig. Det var jag förberedd för.

Vi lägger oss i sängen och läser en stund. Så kommer en undersköterska.

U: Har MS-läkaren varit här?

Jag svarar nej och hon går för att hämta läkaren. I mitt ickestilla sinne börjar mina funderingar att storma. MS? Kanske de använder samma doktor till att bemöta nya patienter. Det är ju trots allt semestertider. MS? Parkinson? ALS?

Jag möter läkaren på rummet. Han är trevlig. Har med sig två läkarstuderande. En ryska. Den andre ung. Läkaren presenterade sig som Anders. Han ser på mig. Frågar om jag vet varför jag är där. Jag skakar på huvudet. Jag har verkligen ingen aning om anledningen varför jag är där förutom att jag har haft avdomnad sida. Han berättar att han sett mina plåtar. Han vill nu börja kalla det han ser för inflammationer. Nu i början av undersökningen vill han inte säga mer. Inte mer än att jag är benägen att få inflammationer i hjärnan.

Han berättar att jag ska lämna ett ryggmärgsprov. Att man kan börja må dåligt av det. En viss huvudvärk. Men att det går över efter ett tag. Att ryskan ska göra ett neurologisk undersökning först. Det ska ske senare på dagen. Vi får en tid. Det ger oss möjlighet att undersöka lasarettet.

Vi går en rundvandring. Vi åker i hissarna utan dörrar. Hela vägen runt, precis som jag gjorde som barn. Jag visade honom var jag stod och väntade på min far. Jag visade var min mor legat när hon var isolerad med infektion. Alla minnenas resa sker medan funderingarna fortsätter slita och storma. MS? Parkinson? ALS?

Vi äter och tar oss tillbaka till avdelningen. Vi möter ryskan. Hon gör den första neurologiska undersökningen. Ber mig stå på ett ben. Ber mig att pressa hårt med händerna. Ber mig att berätta skillnaden på höger och vänster sida när det gäller känseln. Och mer. Hon gör det långsamt. Hon gör det bra. Allt under makens övervakning. Hon berättar att det är hon som ska genomföra ryggmärgsprovet.

Jag kommer in i ett större undersökningsrum. Lab. Hon har till hjälp en undersköterska. Ber mig lägga mig på en brits. Jag ska lägga mig på sidan. Jag har maken framför mig. Han håller koll på hur jag mår.

Ryskan sticker. Maken säger att jag ser ut att inte må bra. Jag börjar att svettas och känner att jag mår absolut inte bra. Ryskan drar ut stickan. Ber så hemskt mycket om ursäkt. Börjar om efter jag återhämtat mig. Hon sticker. Denna gång hamnar hon rätt. Denna gång börjar det sakta att droppa. Det droppar ur mig. Min ryggmärgsvätska. Hon får det hon behöver. Det hon behöver för undersökning och medicins forskning. Jag har godkänt det. Att de ska få använda mina prover till forskning. För framtiden. För att få reda på mer. Tycker jag är självklart! Kan man göra något för andra. Är det ju bara att bjuda.

Jag ligger kvar. Väntar på att jag ska få ont i huvudet. Men det kommer inte. Jag mår bra! Så bra man mår när man är lite avdomnad. Lite småsnurrig. Men helt okej. Jag får hjälp att gå till sängen. Jag ligger och vilar med maken bredvid i den smala sängen. Mysigt. Vi skulle få träffa doktorn igen. Vi väntar. Jag känner att jag måste nämna sjukdomen som återkommer i mitt huvud. MS. Vi pratar om att det är mycket forskning runt denna sjukdom.

Det giår fortare än vi förväntar oss. De hämtar oss snabbare än vi någonsin skulle kunna tänka oss. Vi kommer till ett samtalsrum. Läkaren sitter på en stol. En stol framför en soffa. Vi slår oss ner i soffan. Ryskan och den unga läkarstudenten sitter snett bakom läkaren. I mitt huvud surrar det. Snurrar det. MS Parkinson ALS MS Parkinson ALS MS Parkinson ALS MS Parkinson ALS

Han upprepar det han sa tidigare att plåtarna påvisar inflammationer. Att jag är benägen att få inflammationer i hjärnan. Han förklarar att han inte kan komma med en definitiv diagnos. Han berättar att det är med hjälp av både ryggmärgsprovet och plåtarna han kan göra en mer precis bedömning, men eftersom ryggmärgsprovet inte är analyserat. Än. Så hade han bara en preliminär bedömning.

L: Man kan kalla det inflammationsbenägen men det är ett annat sätt att säga MS.

Nu brister jag ut i ett leende. Tittar på maken och kramar om honom. Tack och lov! Det var MS! Jag vänder mig mot läkaren. Då ska jag ju inte dö inom snar framtid i en hemsk sjukdom. Vi får höra lite mer om MS, om bromsmedicin, om fler MR undersökningar, blodprover. Jag skrattar till mitt i eländet. Mitt i min lättnad.

A: Tur att vi gjorde en handikappramp till soldäcket nu i våras.

För visst såg jag rullstol och permobil det första jag såg. Men framför allt såg jag att jag skulle kunna följa mina barns uppväxt. Det hade blivit min mardröm. Att inte få följa mina barn. Att inte få se dem växa upp.

Vi lämnar sjukhuset. Min rumskamrat tittar förvånat på mig.

MS. Det är bara MS. Vi lämnar sjukhuset för i kväll.

Vi kör till min fasters stuga där min far och hans familj möter oss utan för stugan. Jag viskar i hans öra.

MS, pappa. Det är MS jag har.

Tårar. Jag ser på dem. De är rädda. Rädda för framtiden. Men de ser att jag är lättad. De ser i sin förtvivlan att jag inte bryter ihop. Försöker förklara min lättnad över att det inte var ALS. Men förstår de… Det är skönt att vara runt dem en kväll som denna.

Vi sover i lägenheten som vännerna lånat ut till maken. Jag är inte utskriven än. Men det är skönt att få en vanlig lägenhet att sova i. Vi, praktiska människor, börjar fundera på vad skov är. Börjar att fundera på hur vi ska göra om jag inte kan gå. Vi har ett tvåvåningshus. Planerar. Funderar.

När vi vaknar på tisdagmorgon, äter vi frukost och kör sedan tillbaka in till sjukhuset. Det har gått sex dagar sen jag vaknade med de första symptomen. Jag har fått en preliminär diagnos. Jag känner inom mig både en lättnad över att det bara var MS samt en fundering på hur livet skulle komma att te sig.

Vi möter läkaren igen. Vi sitter i ett allrum när han kommer förbi. Han frågar hur natten gått. Om det var många funderingar. Jag försöker förklara min lättnad. Han ser på mig och uttrycker en glädje över att jag verkar ta det positivt. Jag försöker förklara min bakgrund med mammas sjukhusvisiter. Försöker förklara att jag är van. Han ser min positiva livssyn som en styrka. Han frågar hur vi ställer oss till bromsmediciner. Inte för att vi ska bestämma oss direkt. Utan för att höra vart det är på väg. Vi har ju pratat om det. Jag vill börja så fort som möjligt. Börja så fort för att minska risken för fler skov.

Vi far hem. Återkommer två veckor senare. Påbörjar min bromsmedicinbehandling. Samma som jag två och ett halvt år senare fortfarande injicerar.

Nu är denna återberättelse slut. Den handlade om en vecka i juli år 2006. Min resa som startade några dagar efter vårt bröllop. En resa som jag fortfarande skriver. För jag mår bra. Oförskämt bra. Jag har ännu bara haft det första skovet. Jag känner bara av Min Sjukdom lite lätt. Jag har en automatisk stressvarnare. Jag kallar den varnaren spindelnätet i ansiktet. Då ska jag ta det lugnt en stund.

Tack för att du orkade följa mig. Tack för att du orkade läsa alla fyra delarna. Tack ni alla som kommenterat. Ni hjälpte mig att fortsätta skriva! Det finns självklart ännu mer att skriva…

Kram Anna

14 thoughts on “1 Min resa med MS

  1. Kära Anna.
    Jag sitter här med tårar som rinner ner för kinderna.
    Guuud vad jag gråter.

    Jag hoppas att du mår bättre nu trots allt och att du njuter till fullo av dina barns små upptåg 🙂

    Jag är själv under utredning nu för ngt neurologist som mina (2st) husläkare säger. Min första tanke ALS och cancer. Gjort en CT nyligen. Läkaren sa att de hittade ingenting??
    Jo de hittade ju hjärna men den visade inga blödningar, stroke, proppar el cancer. SKÖNT!
    Har även gjort en LP -09 men den läkaren bad bara om att kolla om jag hade borelia på den LP.
    Om läkarna inte vet vad det är varför tar de inte reda på det då???!!!! Nä då ska man själv ringa in och rapportera om man blivit sämre el bättre. Har nu en period då jag blir dålig av att vara i solen. Höger sida blir typ bortdomnad och tung. Benet viker sig ibl när jag ska gå. Samt att jag blir helt konstig i huvudet samt mer trött än vanligt. Jaja nog om mig nu!!!

    Hoppas att du får en UNDERBAR sommar med familjen.
    Många kramar

  2. Mycket starkt och berörande Anna! Sonens ”favvofröken” och en sann hjältinna är du!
    stor kram!

  3. Hej hej

    Jag känner igen mig i det du skrivit med skillnad från att för mig pågick resan i ungefär 4-5 år innan jag fick gå av vid ‘rätt plattform’. När min första neurolog sa MS ville jag bara gråta, jag visste inte så mycket om sjukdomen och i det läget hade jag fått olika diagnoser en gång i månaden under knappt ett halvår – den ena värre än den andra. När jag gick till neurologen den dagen trodde jag att jag hade borrelia. När jag giok därifrån hade jag troligtvis MS, men i mitt hjärta försökte jag bara förutse vad nästa diagnos kunde bli – cancer, hjärntumör.. Det var en tuff tid.
    När jag sen kom till Karolinska och fick träfffa min nya neurolog där (väldigt snabbt eftersom neurolog1 var kompis med neurolog2) kände jag att jag skulle klara det, och att jag inte behövde fundera mer, det V A R ms, då var jag glad.
    Även om det kallas sjukdom är det inte längre en dom. Jag har ett bättre liv nu. Jag önskar bara att de kommit på det tidigare, många av mina skov har nog lett till plack och jag kommer nog aldrig att få samma rörlighet igen. Men skam den som ger sig!

    Kämpa på! 🙂

  4. Hej, en annan Katarina här..
    Jag gjorde samma resa på hösten 2005…
    reser fortfarande :/
    Tack för att du delade med dig.

  5. Jag gjorde samma resa som dig 2006. Att läsa din blogg och dina tankar är både tröstande och lärorikt. Jag håller fortfarande på att acceptera detta mitt nya liv. Bromsmediciner och trötthet i kombination med familj och arbete är inte alltid lätt. Skall fortsätta och läsa din intressanta blogg.

  6. Hej igen!

    Jag är som du kanske har sett på min blogg inte sjuk själv men har en mamma som är svårt sjuk i Parkinsons sjukdom och jag kan inte annat än att bli tagen i din berättelse och försöka förstå hur det känns. Jag som anhörig och du som bärare av en neurologisk sjukdom.

    Många frågor som snurrar och mycket som man inte kan förstå. Hoppas att du mår bra och är förskonad från de många skov som ni kan få. Jag har även en svägerska som fick sin MS diagnos vid 22 års ålder och jag tycker det är helt fantastisk hur positiv och levnadsglad hon är. Beundransvärt:-)

    Väldigt intressant blogg och jag kommer tillbaka om och om igen..

  7. Hej Anna!
    Hittade din blogg av en slump och nu har jag läst och läst och läst! Vilken grym resa du gjort och fortfarande gör skulle jag tro! Du verkar ju ha styrka som få och jag imponeras i massor av dej. Ta hand om dej! Jag tittar absolut in fler gånger till dej!
    Kram Annah

  8. Min mamma har MS. Jag är rädd… Men hon har en mycket lindrig sort… Jag kommer att läsa din blogg och försöka förstå MS.

  9. Hej Anna!
    Först nu har jag hittat hit, även om jag har sett dig skymta förbi, bl a hos Soof. Vilken berättelse! Trots att timmen är sen, kunde jag inte sluta. Du berör och man kan inte låta bli att imponeras av din styrka. Din kämparglöd! Fortsätt imponera och kämpa! När du orkar. Du har fått en till i din hejaklack.
    Kramar i kylan!

  10. Vilken fin historia, kan man säga så???
    Min far hade MS, och han blev succesivt sämre från det att han fick sin diagnos på 70talet till sin bortgång för ca 10år sedan och jag har försökt lära mig mycket om sjukdomen. Det var på många sätt en mardrömsresa men också många vackra stunder då min far började se saker annorlunda och vi fick en mycket finare kontakt än innan…
    Rädslan finns i mig att drabbas och jag har haft problem med bl a stickningar och domningar i ena sidan men som läkarna säger, det kan lika gärna var en nerv, eller stress eller något annat, så förmodligen är jag frisk.

    Det kändes så härligt att läsa din beskrivning om att du tog beskedet om MS med en sorts glädje, tänk om fler av oss kunde glädja oss åt sådana saker istället för att bara se problem och mörker… Detta är något jag verkligen önskar jag kan ta till mig och sluta klaga över småsaker i livet.

    Ha en härlig februari 🙂 och tack för din berättelse.

  11. Hej Anna! Har just läst om din resa. En person kom in på rummet och jag är tvungen och förklara varför jag har tårar i ögonen. Du skriver så att det är omöjligt att inte bli ”tagen”!/Anita

  12. ”Syster” i landet där ms-monster härjar…En del av dem lite vänligare än andra…Tack för din historia…som jag nu läste hela vägen….
    I går skrev jag ett inlägg där min ms nämns…men även andra delar som du kanske har lust att ta del av….
    Ha en fin helg….
    Suss

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s