Undvika att springa in i väggen…

Att ha fullt upp. Med jobbets alla barn och kollegor måsten och behov. Med barn hemmavid som behöver stöttning och utmaningar. Med längtan till kärleken och tvåsamhetens ljuva stunder.

Det betyder att man letar efter luckor i ekorrhjulet. Precis som alla andra vuxna. Precis som alla andra föräldrar. Vi söker saker som får oss att slappna av. Som får oss att skratta…

I veckan är det en kärlekens vecka, som ofta innebär att det blir ännu mer jobb. Så jag beslutade att jobba över. I IUP första fas tider=skriftliga omdömen. Sitta och bedöma utan att bryta upp underlättar en hel del.

Vi var två som satt i arbetsrummet. Vi diskuterade och funderade, skrev och bedömde, böjde och bände på formuleringar. Mitt i vår skrivyra så kände jag hungern börja gnaga. Tittade på min kollega. Då kom jag på att det fanns frukt i personalrummet!!

Jag ställde mig upp. Började gå nerför min sångtrapp med en något högre hastighet än vad reglerna föreskriver. Rundar glasdörrarna. Hälsar på de tre barnen som står utanför personalrummet och nickar till den manliga föräldern som kikar upp när jag susar förbi.

Jag tittar på dörren in till personalrummet och sträcker mig efter handtaget för att med ett snabbt tryck öppna den vita dörren… Till den efterlängtade frukten. Den som ska stilla den begynnande hungern tills jag får möjlighet att inmundiga ett större energitillskott…

Men där blir det tvärstopp… Mina ben har skapat en hastighet som på ett ögonblick har minskat till noll. Fastklistrat på personalrumsdörren. Mina ögon avbildade på insidan av mina glasögon, som nu hänger lite snett. Mitt ansikte har skapat ett näsavtryck på dörren, men det ser jag inte när jag backar ett steg och vänder mig om. Rätar till mina glasögon. Ser den lilla förskoleklassflickan i ögonen och får fram ett lamt:

Det var visst låst…

Snabbt fiskar jag upp mina nycklar och samtidigt rätar jag till mina glasögon återigen. Jag går snabbt in och stänger dörren efter mig. Jag står i mörker och famlar mig fram, lätt chockad. Jag finner nästa dörr och låser upp den. Fortfarande i mörker. Väl inne i det nu upplåsta personalrum finner jag de efterlängtade och tydligen värdefulla och tidigare säkerhetsinlåsta frukterna. Jag tar en satsumas i handen och påbörjar att skala. Nu i ett dunkel med enbart gatljusen till belysning tar jag mig tillbaka till Dörren. Dörren som Anna glömde var låst efter fyratiden. För klockan var ju tjugo över fyra. Långt efter min vanliga hemgångstid…

Jag öppnar dörren och alla har lämnat korridoren. Inte en person ser jag. Mina ben förflyttar mig uppåt till andra våningen och där släpper chocken och mitt skratt rullar. Mina tårar flödar. För nog förstår jag att

Markus´ konst efter en vandringssägen... ;)

 jag aldrig kommer att klara av att behålla detta för mig själv. Nog förstår jag att detta kommer att eka i personalrum och korridorer låååång tid efter.

Jag återvänder till jobbet på tisdagen och får mig en fantastisk start när jag återvänder till ”brottsplatsen”. För min kära fritidskollega hade lyckats göra ett konstverk av mitt fantastiska äventyr med Dörren!

Detta fick hela skolan att fundera.

Lever Anna?

Har Anna tagit sig igenom hålet i väggen… Genom hela dörren?

Så jag har verkligen fått skolan att skratta i veckan. Det bjuder jag på! För jag skulle önska att någon hade filmat. Skulle ha skrattat åt det varje gång jag tryckte play. För det är bättre att springa in i en låst dörr än att gå in i väggen!

Kram Anna

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s