Nu är det dags…

Har suttit och planerat under söndagkvällen. Funderat på hur tisdagen skulle te sig. För de små som är kvar på jobbet. Medan jag ska ut på äventyr.

Det är alltid spännande att sätta sig ner för att skriva en planering åt någon annan. När en vikarie faktiskt har trollats fram ur en mystisk vrå ansträngs det extra mycket. Vi önskar ju att de ska komma tillbaka.

I en grupp på 18 elever, som jag har fått glädjen att få fortsätta ha i år 3. I den gruppen finns fantastiska, underbara och glädjefyllda elever. Det finns de med särskilda behov av stöttning samt de med behov av utmaningar på högre nivå. Så mina planeringar kryllar av tips och idéer när jag ska vara borta. Där står rutiner. Det är viktigt när jag har elever med ADHD. Att vardagen ska fungera som vanligt fastän jag inte är närvarande. Förändringar är otroligt svåra när de inte är förberedda. Idag förberedde jag di små. Att jag skulle vara borta. Hur dagen skulle läggas upp. Vad som skulle ske (utifrån den planering som jag mejlat till vikarie). Vad jag inte berättade var exakt vad som ska hända. Utan bara lite grann runt omkring. För ska vikarien anpassa sig och vara flexibel utifrån sin personlighet så måste eleverna vara förberedda  även på detta. Tänka: före, efter och under… Gärna förbereda inför oförberedda incidenter… 😛

Men det är i kväll jag ska slappna av. Det är i kväll jag måste släppa dem inför en hel dag. För i morgon är det dags. Dags för upptakten av MS studien. Sitter med kallelsen i min hand.

  1. Möta sköterskan (gissar att det blir tester av kropp, blod och frågor och svar)
  2. Möta MIN doktor (jo jag vet att jag har en ny och kompetent läkare, men Anders kommer nog alltid vara min MS läkare i hjärtat) där han ska få svara på ännu fler frågor.
  3. Magnetröntgen med kontrast. Det innebär att de ska injicera kontrastvätskan innan och att jag sedan lägger mig i magnetröntgen och blir liggande där i ca 30 minuter.

Sen vet jag inte mer. Funderar om jag ska möta en sköterska igen eller om jag får fara hem. Spännande. Jo faktiskt. Men inte allvarligt ännu. Inget byte av läkemedel. Än. Inget dropp i flera timmar. Än. Ingen ryggmärgsprov. Än. Så jag borde ju kunna slappna av och bara njuta av en lugn måndagskväll.

Men jag vet att tankarna smyger sig på mig. Vad kommer att ske med min kropp? Hur kommer jag att reagera när jag väl injiceras av det nya läkemedlet? Hur kommer jag att må efter lumbalpunktionen? Vad gör jag om jag får samma hemska huvudvärk som sist? När kommer resten av Umeå resorna att ske?

En MS studie som förhoppningsvis ska hjälpa framtida MS patienter.

Jag känner mig tillräckligt för att veta att de jobbiga tankarna finns. Tack och lov följer hjärtat mitt med. För de frågor jag inte orkat tänka på kommer nog att lyftas när vi är två.

Andas in. Andas ut. Passar på att luta mig bakåt i soffan. Det kommer en kväll i morgon när onsdagen ska planeras. Men tack och lov utan alla tips och idéer i kanten. De får stanna i mitt huvud.

Annonser

One thought on “Nu är det dags…

  1. Tänk jag hade önskat att min plutta som går i tvåan hade haft en lärare som du! 🙂
    Hon är inne på sin tredje lärare nu första terminen.
    Jag har börjat tröttna på att dra hela historien om behov och annat, kommer jag behöva göra det en fjärde gång typ?
    Ha en riktigt fin dag och det var trevligt att ”se” dig igen!! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s