ADHD – med sonens godkännande

Min son är en fantastisk kille.

Har alltid varit. Positiv. Glad. Energisk. Pratglad. Alltid på språng. Hunnit det mesta på kort tid.

Han har alltid vaknat skamlöst tidigt. Min räddning har då varit att han lärde sig att ligga och mysa i sängen tillsammans med mig och se på tv. Men med strikta regler. För hans egen skull. Inte starta tvn före klockan sex! 🙂 Numer är det framskjutet till klockan åtta.

Vi har alltid varit tydlig med honom:

  • Försökt att förbereda olika evenemang. För annars har det varit stora känslostormar och höga protester. Men vi har även förstått att om vi inte utsatt honom för ändringar så skulle han inte heller få öva sig. Vi har försökt att välja de stunder när orken har räckt till för dessa utbrott.
  • Vi har försökt få till rutiner i vardagen.
  • Till exempel att efter dusch ska naglarna klippas, även om det bara är en koll med en nagelsax i handen.
  • Att man ska försöka ha lite varmare än kallast i duschen för att bli ren.
  • Att spela dator/tvspel hör till helgen eftersom det är hans största intresse och det kan sluka hela hans dag.
  • Att man hämtar en vuxen om en konflikt uppstår.
  • Att man alltid säger förlåt när man gjort någon illa/sårat nåns känslor.
  • Att man måste vänta på sin tur.
  • Att man ska tacka för sig.
  • Att alltid vara trevlig  med personer man möter.

Alltså sånt som de flesta föräldrar gör varje dag. Men vi har gjort det för att underlätta för vår lillkille. För vi har känt på oss att det är något speciellt med honom.

Hans energi var verkligen påtaglig när han fick sin lillasyster. Hon föddes när Adrian var 2½ år. När vi vaknade på morgonen så handlade det om att hitta på något för att han skulle få utlopp för sin energi. Sin energi som fått honom att gå i högvarv.

Han är grovmotoriskt duktig. Lärde sig att cykla tidigt. Detta blev hans redskap. Att ta sig fram till olika destinationer på så kort tid som möjligt. För när en kompis inte hade tid så for han vidare till nån annan. Han har alltid varit vår hoppjerka. Hoppjerkan som nära på aldrig varit hemmavid på vardagskvällarna. Han cyklade till morfar för att träffa sin bästa kompis/min lillebror. Han cyklade till sin klasskamrat. Han cyklade och cyklade. Så när vintern kom så började promenerandet. Ack vad han har gått efter byns gator.

Sin snacksalighet kommer att vara en egenskap han ska ha användning för. Det har vi förstått. Men att kunna styra sina impulser. Att säga allt han tänker, har vi alltid jobbat med. För det blir så lätt missförstånd. Det blir många sårade då. Det gäller att förbereda och påminna honom om just det. Att inte säga allt! Att faktiskt behålla några tankar själv. För andras skull. För andras välmående. För andras rättigheter till talutrymme.

Frustrationen när något inte blir som planerat. Frustrationen när nån inte beter sig enligt regler eller normer. Sånt har vi jobbat med sen han var liten. Frustrationerna har tett sig som ilska. I ilskan har han skrikit och sprungit undan. Detta märkte förskolan redan när han var liten. De signalerade  att de använda hans namn lite för ofta. Till korrigering. Detta ledde till att jag gav dem  tipset att plocka in områdets socionom som skulle ge dem tips. Så de första signalerna realiserades och dokumenterades redan då.

  1. Ouppmärksamhet
  2. Hyperaktivitet
  3. Impulsivitet

Det jag kände var jobbigast var ändå att han inte kunde uttrycka sina känslor utan att alla otrygga känslor blev till ilska. Detta tog förskolepersonalen itu med. Att sätta ord på de olika känslorna. ”Jag ser att du är ledsen.” ”Jag ser att du är besviken.” ”Jag förstår att du känner dig bekymrad.” Osv. Allt för att underlätta för honom.

Vi har jobbat med rollspel. Att i olika situationer övat på vad man kan säga. Hur man beter sig. Speciellt efter olika konflikter som uppstått. Om jag hade haft informationen om att ritprata när han var liten så hade jag använt även det. Den har jag nu. Att rita en situation och ta in fler personers aspekter i diskussionen. Att se till att ”alla personer i och runt omkring situationen ska bli nöjda” innan man avslutar konfliktutredningen.

Vi har diskuterat hans känsliga hud. Han har varit extremt känslig för varmt vatten samt smärta. Vi har pratat om ”Peter och vargen” otaliga gånger. Att man inte kan säga AJ bara för att man har fått sin egen hårlock piskad av vinden mot sin kind. Att man måste duscha i varmare än 38 grader för att riktigt bli ren. För att inte glömma bort: att duscha överhuvudtaget och klippa naglarna.

Vi har pratat och diskuterat för att böja och bända på alla eventuella sociala situationer. Vi har varit både pedagogiska och opedagogiska i vårt handlande. För även när tanken är god och förberedelserna är gjorda så kan det bli tvärstopp. Men att bädda före, efter och under i alla situationer är det bästa för att få ett lyckat resultat.

Inför år 4 förberedde vi skolan på att vi hade önskan om en utredning. En utredning för att kunna stötta och hjälpa vår son på allra bästa sätt. Skolan gjorde en pedagogisk utredning och skolsköterskan gjorde en social utredning. Hon förberedde en medicinsk utredning som skolläkaren skulle komplettera. Vi mötte dem på Byskeskolan. Vi hade berättat att vi skulle träffa en läkare som skulle prata med honom om hans styrkor och hans svagheter. Han var så välgenompratad genom åren för att han skulle veta vilka egenskaper han besatt.
Att han är duktig på allt tekniskt.
Att han är drivande och framåt.
Att han är verbal och frispråkig.
Ser och hör allt.

Vi har även pratat igenom vad han verkligen behöver träna.
Flexibilitet i sitt eget tänkande, vilket innebär att förändringar inte ska behöva rasera hela vardagen.
Att inte behöva vara domare över alla.
Att hålla tillbaka sina impulser.
Att dämpa sitt ordflöde.
Att varva ner.

Vi mötte skolhälsovården. Vi lät sonen vara sig själv utan att påminna. Utan att dämpa. När vi fick möjlighet att prata vuxenprat så frågade hon:
Är han alltid så här speedad?
Vi log och nickade. För han hade varit precis som vanligt. Han hade glatt pratat på och haft lite svårt att sitta still. Tittat på oss och frågat om vi inte varit färdiga än. Hjärtat mitt! 🙂
Vi fick även frågan varför vi väntat när vi varit så säkra. Jag kunde då berätta att eftersom sonen gått i en liten skola där alla har vetat om hur han skulle bemötas så hade vi inte sett några behov förrän nu. Eftersom en ev medicinsk behandling skulle kunna hjälpa honom när han ska börja på en ny skola i år 6. En större skola!

Vi fick en remiss till BUP med rekommendation om en ADHDdiagnos samt behandling med central stimulatia. För hans egen skull. För att fungera socialt. Eftersom han klarar alla målen i skolan utom ett. Skrivningen. Han finner inte ro i kroppen att hålla i en penna. Han har inte riktigt ro i kroppen att få ner alla sina tankar när han ska skriva en saga. Han orkar början, men fixar inte att få till den röda tråden innan han anser sig vara färdig. Jag tittade på skolhälsovårdens personal och poängterade att vi INTE önskade en konsultation med BUP. Vi ville dit direkt. Vi hade inte heller några betänkligheter att det skulle vara något annat.

När jag fick brev från BUP om att de mottagit remissen programmerade jag min telefon att påminna mig om att ringa och trycka på dem om remissen efter två månader. Vi hade tur. Vi fick kallelsen att komma inom tre månader. Kallelsen dök upp i min brevlåda veckan före telefonpåminnelsen!

Vi förberedde sonen att vi skulle in till lasarettet. Att de skulle försöka hjälpa honom med hans svårigheter. Jag passade på att även förbereda honom för eventuell medicinsk behandling. Frågade honom om hur han kände inför att ta en tablett varje morgon.
Men mamma, jag tar ju vitamin varje morgon!
Det var så sant! Vi har ju gett honom en vitamintablett under skolåret sen han var tillräckligt stor för det. Han har ju dessutom fått omega-3 kosttillskott i ca 9 månader för att se hur han påverkats i sina symptom. Dessa har fått honom lite lugnare, men inte tillräckligt för att stabiliserats till en normal livsstil. Han har börjat att landa hemma vid fler tillfällen. Så det var med fjärilar i magen som vi steg innan för portarna som jag enbart besökt i min profession.

Vi möttes av två BUP anställda. En var läkare och en var en sorts assistent som skulle ta hand om sonens fall. Sonen satte sig ner och tog det riktigt lugnt. Jag tog ett djupt andetag och funderade på om de verkligen skulle märka något. Eftersom han var så samlad i sin nervositet. Jag tittade på exmaken och jag läste in att han tänkte samma tankar. Vi satt och lyssnade på hur de samtalade och svarade på eventuella frågor. Då började jag skönja hyperaktiviteten. Jag såg hur sonen inte orkade hålla tillbaka impulserna och tålamodet tog slut. Han pustade ut när han blev entledigad till att göra en undersökning med mätning av både längd och vikt samt blodtryck. Vi konstaterade att sonens diagnos var ADHD. Läkaren tittade i sina papper och berättade att han hade 17 kriterier till ADHD av 18. Sen ändrade han sig till 18 av 18. Det var inget snack om att han hade möjligheterna att få hjälp. Både jag och exmaken andades ut!

Vi blev inbjudna till en föräldrakurs som vände sig till föräldrar med barn som har funktionshindret ADHD. Det tycker jag lät fantastiskt! Tänk att få träffa andra med liknande erfarenheter! Vi tackade jag och ställde upp oss på en väntelista!

Väl på väg tillbaka till skolan så önskade sonen påbörja behandlingen omedelbart. Vi stannade till och plockade ut den första burken och han tog den första tabletten utan svårigheter.

Innan vi kom fram till skolan så frågade jag honom hur han ville göra. Om han ville berätta om sin diagnos. Om han ville att jag skulle berätta om ADHD. Eller om han ville smälta allt först. Han tittade på mig och sa:
Jag vill berätta att jag har fått diagnosen. Men du berättar vad det är.
Jag lovade honom att jag skulle göra det inför klassen och för personalen. Jag hade ju tagit ledigt från jobbet för att kunna stötta honom i just detta.

Vi kom fram och jag berättade för personalen om vad läkarbesöket hade resulterat i. Jag berättade om eventuella biverkningar, såsom ont i magen, huvudvärk, svårt att somna och viktminskningen pga minskad hungerkänsla. Sen smög jag in till lillsyster och myste med henne en lektion.

Sen var det dags. Han satt och var lite smått nervös. Det såg jag. Men jag stod bakom honom när han vände sig mot klassen och berättade vad som hade sagt på morgonen. Att han hade fått en ADHD diagnos. Sen vände han sig till mig och bad mig berätta om vad det innebär.

Jag förklarade att det är ett funktionshinder. Att det handlar om:

  • Ouppmärksamhet
  • Hyperaktivitet
  • Impulsivitet

Att deras klasskamrat alltid har haft det men att vi alla kan hjälpas åt för att skapa förståelse och förbättra hans vardag. De fick fråga och jag svarade.

När lektionen var över så poängterade jag för läraren att vi skulle ansöka om en speciell dator från kommunen. Den datorn ska sonen kunna använda som ett hjälpmedel till att skriva. För att skriva på datorn är enklare än att skriva för hand. Nu när han fått sin diagnos så var han kvalificerad för en!

Nu har han ätit sin medicin i ca 4 månader. Han har inte haft extremt svårt att sova utan vi har fortsatt med kvällsrutinerna. Han har förlorat i vikt, men är numer normalviktig. Vi håller ögonen så att han verkligen får i sig två till tre mellanmål. Han får äta två frukostar. En till morgonmedicinen och en på fritids. Till lunch äter han extremt dåligt, men har blivit beviljad ”önskekost” vilket innebär att han kan stryka vissa maträtter och att bespisningspersonal förenklar dem. Det går t.ex. bättre att äta ren korv i stället för en korvgryta. Vi har fått öka dosen allteftersom. Vi såg nämligen att symtomen förvärrades. ADHD:s symptom liknar nämligen ett dödstrött litet barn. De försöker hålla sig vakna genom att vara hyperaktiva. När vi tillsätter medicin ska hjärnan väckas. Men när symptomen förvärras var det ett tecken på att hjärnan inte riktigt hade väckts till rätt nivå.

Vi har varit på täta läkarbesök fram till tre månader. Nu ska vi bara höra av oss om det händer något speciellt med hans symptomer. Vi fick faktiskt en ”eftermiddagsmedicin” eftersom vi såg att när medicinen inte räcker mer än 12 timmar så kan speciella kvällar bli riktigt hyperaktiva och fyllda med impuslivitet. Eftermiddagsmedicinen räcker enbart i 3 timmar, men kan hjälpa honom med kvällsaktivteterna!

Sonen har nu fyllt 11 år. Han har varit på sin premiärklippning hos en frisör. Han är nu anmäld till sin första fotbollsskola. Han ser fram emot ett härligt sommarlov innan sitt femte skolår. Vi jobbar med att stärka honom. Vi jobbar med att ta itu med hans rädslor och utsätter honom för försiktiga förändringar och omskakningar. Det fixar han nu. För nu är han ännu mer medveten om sina styrkor samt vad han ska göra för att stärka sina svagare sidor.

Han vet att vi älskar honom. För han frågade nämligen om jag blivit besviken när han fått sin diagnos. Jag tittade på honom och försäkrade att hans diagnos inte är hans identitet. Att jag alltid har älskat honom sen han föddes och att jag alltid ska älska honom för den han är. ❤

Kram Anna

Annonser

5 thoughts on “ADHD – med sonens godkännande

  1. Vilken lycka att ni fått det att fungera 🙂 Vi har en saga som är mer gråkantad tyvärr,misslyckd medicinering,mobbing och svårigheter i samarbetet med skolan 😦

    Grattis till er,och till er son 🙂

  2. Mycket intressant och bra läsning Anna och med er som föräldrar så kommer han alltid att känna sig älskad och det betyder allt! Ni är så mån och bryr er så om barnen! Kram Maria Grahn
    ( har ju Alva som har diabetes och det är en hel del att tänka på) men man älskar sina barn!

  3. Väldigt intressant att läsa! Jag snubblade in här och var bara tvungen att läsa =)
    Har själv en son, som snart är 5, och där har jag sett sedan han var liten hyperaktivitet, impulsiv osv. Många saker som pekar åt den riktningen. Lika så dottern som är 7, men ingen utredning har gjorts på dem än.
    Även jag väntar på att bli utredd. Har gjort en screening, och den visar ganska så tydligt att det nog kan vara ADHD, bland annat.
    Men tack för en väldigt bra läsning!

  4. Jag säger som Imse, vilken tur att han har er till föräldrar! Det är inte alltid lätt att förstå och hantera olika svårigheter (stora och små) hos våra barn. Som tur var är det lätt att älska, det känner han och det är det viktigaste av allt!

    kram,
    Å

  5. Otroligt intressant läsning. Sonen verkar ha haft tur, som mött förståelse och kärlek, i skolan och hemmet. Han valde rätt föräldrar, helt enkelt! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s