Nyckelångest

Det finns stunder när jag har full koll på läget! När jag är så säker att allt jag säger är hugget i sten!

Men så kommer ett ögonblick. När jag inte har nån aning. När allt som sett har försvunnit i ett mörker. Jag har ingen aning.

De mina har börjat att ana ett mönster. När de frågar var ett föremål kan vara beläget. När jag svarar utan eftertanke så vet de att jag har full koll. Svarar jag lite svävande. Då vet de att jag har noll koll. Då vet de att det svarta mörkret har slagit till.

Men så vid vissa tillfällen så vänder det från stensäkert till noll koll på en sekund. Som idag…

Jag och min nyckelknippa har ett stadigt förhållande. Det är så pass säkert att jag har bundit den vid mig så hårt att jag sällan går ut utan den. Jag har den i byxlinningen. Så att jag alltid har den med mig. Så att jag alltid vet var den finns.

Det har funnits tillfällen när jag lagt bort mina nycklar. När de inte har funnits någonstans, men jag inte har känt någon oro. Eftersom jag nånstans har vetat att jag bara har lagt dem på ett ”säkert” ställe. Och har självklart funnit dem. Efter letande och sökande på rätt ställe! Ofta med hjälp förstås. För det är nog ett handikapp. Att vara fantastiskt duktig på att söka men totalt talanglös på att hitta…

Förra veckan fick jag det stora förtroendet att hålla reda på en nyckelknippa. Jag log och lovade och svor att den skulle återbördas på morsdagens söndag. Inne i mitt sinne så bestämde jag var denna nyckelknippa skulle bevaras för att kunna tas fram vid ett bonustillfälle under veckan. Knippan landade på förvaringsstället efter en noggrann låsningsritual.

Efter NUS besöket fann nycklarna ljuset en stund. De användes till att låsa upp för att berika min lägenhet med parasitfritt vatten samt inplockning av post. I huvudet cirkulerade tankar på vatten, post, rullgardiner, bensin till gräsklippare samt planer på att klippa gräset.

Kvällen kom och alla planer genomfördes och alla inköp gjordes. Detta var en mycket trevlig kväll som avslutades med surrigt svamel med nyckelägaren.

I morse fann jag barnen i bäddsoffan. Jag fick de fina korten de lyckades göra! Det var glädje och kärlek trots att kvällarna varit långa denna helg. Vi bestämde oss för att vi skulle slå till stort och införskaffa oss snabbmat till lunch innan vi skulle låsa upp och returnera de nycklar jag fått äran att ta hand om i sex dagar.

Vi sätter oss i bilen. På väg mot den stora vägen så slår det mig. Jag hade inte koll på knippan! Jag såg den inte. Jag kunde ha svurit att jag hade lagt den där… Fast minns jag egentligen… Är det inte ett minne jag hoppats skulle finnas där… Hade det inte varit så att jag inte alls kollat om de låg kvar… Att jag totalt missat att hålla koll på dem… Kunde det vara så att jag glömt att låsa… Kunde det vara så att de satt kvar i dörren… Kunde det vara så att… Ångesten var gastkramande… Igen… Jag vet att jag varit i detta förr… Det har funnit stunder när nyckelångesten fått mig att gråta… Det har funnits stunder när jag verkligen inte haft någon aning alls om var de senast befann sig i min hand. Denna gång kunde jag återkalla minnet fram till och med att jag tagit mig in i huset… Men sen?

Körde raka vägen till huset… Träffade på sonen i huset som tack och lov hade nycklarna så vi tog oss in. Ingen knippe så långt ögat nådde… Ja det var ju bara att bekänna att jag hade lyckats att slarva bort huvudnycklarna… Den svarta knuten i magen växte för varje sekund. Den knut som blev tyngre och tyngre. Hårdare och hårdare… Tills det slog mig… Jag måste återvända till ”brottsplatsen”. Där jag trodde mig ha lagt nycklarna i säkert förvar… Där ligger de. Under annat bråte. Alldeles oskuldsfullt… Som om inget hade hänt. De hade legat på rätt ställe hela tiden. Men i paniken hade jag missat dem…

Handikappet hade slagit till igen. Handikappet hade skapat nyckelångest. Tack och lov utan tårar och skrik. Denna gång en gnutta panik och totalfokus på att lösa problemet…

Minuterna efter kommer nyckelägaren hem. Det var bara att förklara situationen… Att det egentligen inte var något… Att det bara var jag som trodde och tvivlade och återskapade ett tacksamt lugn tillslut.

Men det finns ett skäl till mitt nyckelsenilsnöre. För att jag ska veta var de är… så de inte kan smita under allt bråte!

Puh! Kram Anna

Annonser

3 thoughts on “Nyckelångest

  1. Oj, vad jag känner igen mig! Paniken som stiger…
    Jag gör ”comeback” i bloggvärlden nu. Hoppas att tiden, orken och lusten räcker till den här gången 🙂
    Jag ska läsa ikapp här, jag vill ju veta vad som har hänt hos dig också!

    kram,
    Å

  2. Hej hjärtans vännen!
    Visst gör vi det! Vi är så MS-friska så vi kan njuta av det, du och jag!
    Önskar dig en underbar vecka hjärtat!
    Varm kram

  3. Vilken tur att du hittade nycklarna! Jag är en liten slarvmaja ibland eller om det är minnet som inte är som det ska:).
    Idag har vi strålande sol här…underbart härligt! Snart bär det iväg till huvudstaden med äldsta dottern.Packar med mig promenadskorna så jag ut och gå på Djurgårn.
    Kramar till dig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s