Nytt fotoäventyr

Tala om förvåning. Snacka om chock. Jag brast ut i ett nervöst, chockat men framför allt förvånat avgarv när frågan ställdes.

Ni vet att jag älskar fotografering de tider jag finner stunder att bära omkring min Nikon. Ni har sett några alster där naturen och människorna omkring mig har fått posera i sina vackra stunder. De bilder där mitt ansikte skönjs i bakgrunden är få. De porträtt någon lyckats stjäla är ännu färre. Jag trivs BAKOM kameran. Där känner jag mig trygg. Där kan jag inspektera bilden helt objektivt. Se det sköna i bildkompositionen. Njuta av ljussättningen i rutan. Söka de klaraste färger.

Därför kom frågan så oväntat. Om jag ville ställa upp att vara sällskap på en fotosession. Framför kameran. Jag?! Inte konstigt att jag i ren desperation började skratta. Skratta högt så omgivningen trodde att jag blivit tokig.

Det var ett par veckor sen. Nu var det dags. Tidig morgon. Tidig dusch. Tidig bilfärd. Tidigt möte av väninna med nervöst leende.

Där var det dags att inse att det var verklighet. Det var på gång. Det var dags att klä av sig och iklä sig en baddräkt. Det stod nämligen mellan bikini och baddräkt. Inte burka. Så vi svepte in på relaxen med nyrakade ben och snövit hy. Ja jag kan skriva blåblek hy, men det låter mycket bättre med snövit. Det ordet sjunger.

Jag lyckades skjuta fram min fina väninna när den första rundan skulle avkunnas i en varm pool. Jag hamnade bakom fotografen och kikade in D3:an och jag tjyvkikade på D70:n oxå. Det var nog tur att jag doppade mig i vattnet så att min nerdregglade haka försvann under vattenytan.

Vi konstaterade snabbt att vi hade en bra kommunikation med vår fina fotograf. Vi insåg även att Topmodels jobbar i kallgrader men ska se ut som om det är varmt och skönt. Vi agerade som om vi låg och njöt i vattnet medan vi klängde oss fast i mosaiken, spretade med fötter och tår för att hålla balansen och brände av varma leenden, avslappnade ansiktsuttryck, glada ögon, mjuka blundfransar. Vi flöt- Vi rörde oss från ena sidan till den andra. Vi mådde gott. Inför kamerans öga.

Jo vi blev dokumenterade. Vi blev dirigerade. Vi blev styrda för att fotografen skulle få det hon behövde. Både i baddräkt och i morgonrock med en juice i handen. Jag var verkligen tacksamma över detta ögonblick. För nog vet jag att det aldrig kommer att hända igen. Jag vet att tacksamheten kan ändras till skam den dagen jag ser mig själv i reklamljuset. Men ack så skoj det var att få vara i fotografens ljus. Om än bara för en timme. För det var verkligen ett nytt fotoäventyr!

Kram Anna