Ofrivillig mörkerkörning…

En icketrött son började att planera sin vecka i går kväll. Han planerade in både fotbollsträningar, Blizzkidsträning. Men det som verkligen förvånade mig var att han bad mig följa honom ut i skidspåret. För skidor har jag ”dragit ut dem på” allt sedan de kunde gå. Skidor har funnits med mig under min barndom. Skidor tävlade jag med under min barndom. Det är ett bra sätt att spendera en härlig kväll eller varför inte en eftermiddag i skidspåren.

Men jag nickade bara och sa att vi skulle försöka fixa lite material. Pga sonens spurt i tillväxt så är det bara att inse att det saknas både pjäxor och skidor med tillhörande stavar…

När morgonen äntligen orkade dra mig upp ur sängen och in i duschen kände jag ett stort behov att fortsätta sova. Tänkte då en stilla tanke att om jag är så pass trött så borde sonen känna detsamma och kanske vi skulle skjuta upp hela vårt äventyr till en annan kväll. Var till och med tvungen att leda honom från säng till soffa för att ett försök till uppvaknande skulle existera.

Jobbet gjorde verkligen sitt yttersta för att väcka mig med både 18 härliga ungar och 4 koppar kaffe kryddat med en härlig jargong i personalrummet. Men jag var riktigt svårväckt denna dag.

När klockan visade fyra heltimmar så vände bilen mot Ostvik och jag hämtade dottern. Vi promenerade hem och fann att sonen satt och peppade järnet. Han hade till och med längtat efter mig och vårt äventyr!

Det var bara att laga middag och sen reka läget. Kolla om pjäxorna passade i skidor osv. Vi promenerade sen mot morfars och grävde lite i deras garderober och tillslut hade vi tillräckligt med material för vårt premiäråk. I alla fall premiär för år 2011.

Vi passerade sonens far på väg mot elljusspåret. Sonen själv var stolt som en tupp över vårt vinteräventyr och vi struttade vidare mot byns upplysta spår som var ny uppkört.

Vi började att åka trots att vi kände att skidorna var lite välvallade med fäste. Halvvägs så började den välbekanta smärtan av träning kännas i ryggen… På sonen. Jag peppade och lyckades få honom runt det ”stora” spåret. Trots en hel del omkullåkningar. Förstår att man kan ramla när man ska hinna med att slå ner en hel del snö från träden samtidigt. En otroligt kreativ son! Han var dock stolt som en tupp när vi var runt. Men då upptäckte han… Han hade tappat två av vattenflaskorna han hade runt midjan. Jag tittade på honom och sa att det bara var att ta ett till varv för att finna dessa förlorade flaskor. Han tittade på mig och tyckte jag var den dummaste av alla närvarande…

Vi började åka… Efter den första nerförsbacken så fann vi den första förlorade flaskan. Puh! Det var ju lätt! Vi blev båda på ett otroligt trevligt och glatt humör igen. Men plötsligt så blir allt becksvart. Då menar jag verkligen becksvart. Jag hörde min son pipa lite lätt skräckslaget bakom mig. Jag försökte anta den mest lugna tonen och försäkrade att våra ögon snart skulle mörkeranpassats och att vi snart skulle kunna se riktigt bra igen.

Den nu lite smått stressade men ack så skicklig skådespelande modern frågade sonen om han ville åka först eller sist. Men till slut kom de fram till att sonen skulle åka först och att den skidande modern efter.

De kom fram till ett av de småolycksplatserna där snön visade på avtryck även i mörkret. Där fann vi flaska nr 2. Då började sonen återigen att inta en lite smått förskräckt attityd. Den pedagogiska modern tog då täten och fortsatte skidandet fastän sonen försökte hävda att nån borde åka och tända lamporna.

Jag frågade honom om han ville stanna kvar och jag skulle åka. Men det gick han inte med på alls… Då ringer telefonen. Jag hör på ringtonen att det är barnens far.

Hej vad gör ni?

Jo vi åker skidor i mörkret.

För stod det. Det har nämligen varit strömavbrott i hela byn. Vill ni att jag ska komma och tända…

Jag tror att sonen skulle ha sålt mig till plågsamma modersförsök om jag sagt nej… Vi tog oss runt! Vi fick ljus. Men vi fick ett rejält vinteräventyr med en ofrivillig mörkerkörning på vår premiärtur i elljusspåret denna vinter!

Kram Anna

Annonser

3 thoughts on “Ofrivillig mörkerkörning…

  1. Vilka äventyr ni är ute på du och sonen:). Nästa gång hoppas jag lyset är tänt. Grattis till att ni hittade hans vattenflaskor…kan tänka mig lyckan.

    Hoppas allt är bra med dig min vän.Idag har vi plugrader här och snön rasar ner från taket…känns nästan lite vårlikt.

    Tusen kramar till dig

  2. Vilket äventyr! Det är sånt här som blir till härliga barndomsminnen. ”Mamma, kommer du ihåg när…..” 🙂

    Kram,
    Å

  3. En positivt envis son du har..han kommer att gå lång! Hoppas han åker fler ggr trots äventyret i mörkret. Jag är imponerad av att du trots tröttheten åkte så mkt med sonen din. Kram, Ywonne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s