Inte ensam

Att tro. Att känna. Att uppleva. Att tvivla. Att söka förklaring. Att leta förstånd. Att ifrågasätta. Att skaka på huvudet. Att gå vidare.

Jag kan inte säga att jag känner mig som en extraordinär kvinna som kan se sånt som andra inte ens förnimmer. Jag kan inte säga att jag till fullo köper allt. Men jag håller på att bli omvänd. Faktiskt.

Redan i huset skojade jag om att mammaängeln var och hälsade på. Allt började faktiskt när vår motordrivna filmduk plötsligt var nedtryckt. Skällde på barnen som förskräckt satt och skakade på huvdena. Detta hände vid ett flertal tillfällen. Men så hände det. Jag låg i sängen på andra våningen. Klockan var tidigmorgon. Då hörde jag pipet. Sen började det brummande ljudet. Jag hörde hur det lät tills hela duken var nere. Jag gick ner för att se om sonen smygt sig ner. För att ta honom på bar gärning så att säga… Ingen där. Bara den stora duken. Nedtryckt. jag tryckte upp den. Förklarade för R, när han kom hem, att duken farit ner själv.

I skilsmässan och husförsäljningen så fortsatte den att åka ner. Sista gången innan vi drog ur kontakten var när ett par skulle komma på en husvisning. Allt var iordning ställt och fint. Jag gick in en extra gång. Duken var nere. Igen. Då insåg vi att vi inte skulle kunna ha kontakten i eluttaget. Vi drog ur och förklarade för mäklaren att den var trasig och att den inte skulle kunna ingå i försäljningen.

Livet gick vidare. Jag flyttade in i min tvåa. Med mörkerrädsla och intalanden såsom: källaren inte är farlig sena kvällar, när tvätten ska hängas upp.

Jag och exmaken hade bland annat tagit varsin lampa vi haft vid den stora soffan. En tvåhövdad lampa som inte har en strömbrytare, utan man vidrör den bara för att starta och stänga av ljuset. I huset hade de svarat på förändringar i spänningen och de kunde plötsligt dimra eller starta. Så vi hade börjat att dra ut kontakterna i stället. Jag fortsatte samma procedur i mitt nya hem. Just för att den var i gång varje morgon. Det är lite småkusligt när man sitter och läser en bok och plötsligt går ljuset ner och vänder för att bli en enorm strålkastare… Återkommer till lampan senare…

I somras låg jag i min säng. Ensam. Jag sov. Vaknade med ett ryck. Hörde en dörrklocka. Jag fick panik och slet på mig kläderna och upptäckte på vägen mot dörren att de var aviga. Yrvaket öppnade jag dörren. Till ett tomt trapphus. Ingen där. Jag skakade på huvudet och återgick till sängen med en fundering. Detta upprepades med pauser på flera veckor. Detta hände aldrig när barnen var närvarande. Den tredje gången satte jag mig upp. Yrvaket och förklarade högt att jag inte skulle öppna.

Det var efter det  jag satt hos min syster och berättade att mamma hälsar på. Jag berättade om de upprepade tillfällena. Hon bad mig då hälsa till mor om hon skulle hälsa på fler tillfällen. För hos henne hälsade mamma aldrig på, påstod hon. Så den fjärde gången dörrklockan väckte mig satte jag mig inte ens upp. Jag sa högt:

Syrran hälsar till dig mamma.

Sen vände jag mig om. Men då gick det upp ett ljus. Den dörrklocka jag hört var inte min egen. Men den lät i min lägenhet. Kunde inte förklara det då. Kan inte förklara det nu. Men jag vet att jag blev väckt vid ca 10 gånger av dörrklockan som inte var min.

Diskussionerna om vad som finns i min lägenhet började jag föra. För att jag inte skulle sitta ensam i min lägenhet och bli tokig. Det är ju alltid bättre att diskutera för att få höra andras åsikter. De som är normala människor sa förstås att det fanns logiska förklaringar. Men jag fann inga.

Jag sitter i min hörnsoffa. På ett ställe där jag inte brukar sitta. Jag har mitt stora fönster bakom mig. Tv:n till vänster. Det normalstora fönstret till höger. Jag sitter och sysselsätter mig med en bok men tittar upp för ett ögonblick. Då passerar nåt stort. Jag menar verkligen nåt stort passerar fönstret till höger. Jag reser mig snabbt upp för att se fågeln. Detta måste vara en rimlig förklaring eftersom jag bor på andra våningen. Men ingen fågel. Inte nånstans. Jag skakade på huvudet och satte mig återigen och läste.

Jag sitter i soffan. In mot hörnet. Där jag brukar sitta. Har benen i soffans tvåa. Fötterna uppe på armstödet. Jag slötittar på tv. Min iPhone ligger på ett av soffborden. Plötsligt reflekteras nåt i den. I telefonen. Jag tittar på den. Jag lutar mig långt åt höger för att finna tv:n reflektion. Jag lutar mig långt till vänster för att få solens reflektion i mobilen. Skakar på huvudet återigen. Funderingarna går. Detta upprepas vid ett flertal tillfällen. Jag gör samma sak för att undersöka reflektionerna varje gång.

Jag har varit hos en god väninna. Klockan är ung fast sen. Vi hade suttit och surrat om både det ena och det andra. Mörkret utanför skulle forceras med hjälp av en liten ficklampa. Jag börjar att gå den långa vägen hem. Utan rädsla för mörkret som omger mig. Vägen var vit tack vare snön. Jag traskar efter vägen och kommer ut på en lång sträcka där heden öppnar sig. Långt bort ser jag husen. För trots att klockan närmar sig tre så lyser några lampor i fönstren. När jag ser hur de ljusa punkterna närma sig så börjar ficklampan blinka. Jag inser att jag skulle ha bytt batterier. Jag morrar lätt men släcker min ficklampa 10 minuter efter jag börjat att gå. Jag fortsätter några steg men min fundering får mig att testa starta ficklampan. Helt död. Så jag stoppar den i  fickan. Jag fortsätter min promenad mot hemmet. Modet sviker dock när jag närmar mig bäcken med bron. Den är så mörk. Men vägen tillbaka så lång. Min hand smyger sig ner i fickan. I ett desperat försök att slippa mörkret tar jag upp den döda ficklampan. Trycker på lampans ände för att kanske… Kanske skulle det kunna finnas en liten, minimalistisk chans att ett mirakel hade fyllt batteriet i kylan. Och det miraklet inträffade… Det lyser… Lampan lyser… Jag går med ett leende hem och stänger av mitt mirakel. Dagen efter känner jag ett enormt behov att kika om och om igen om lampan lyser. Det gör den. Även idag.

Jag kommer hem. Det är fredag. Fredag och jag är i uppladdning inför flytten. En vecka fylld av utvecklingssamtal är avslutad. Jag äter en otroligt god middag och bestämmer mig fort att allt ska stängas av. Tv:ns ljud får mig uppstressad. Datorns stilla bedjan om att bli fingersmekt får mig att gå i taket. Jag lägger mig i soffan med en bok. Under en filt. Efter ett kapitel inser jag att det enda som är det rätta är att sova. En stund. Jag lägger bort boken. Vänder mig mot ryggstödet. Sluter mina ögon. Sover. I cirka 45 minuter. Jag öppnar inte mina ögon. Jag ligger där en stund. Plötsligt känner jag hur jag blir varm i kroppen. I händerna, armarna, ansiktet… Sen känner jag hur mitt hjärta bultar. För att snabbt efterföljas av ett till hjärta. Mitt hjärta och sen ett till hjärtslag. Så tydligt. Det är INTE hjärtat som rusar. Det vet jag hur det känns. Då slår hjärtat fort. Men det gör inte det. En sån underlig känsla. I nästa stund slutar det och jag återgår till min normala temperatur. Jag fortsätter att blunda. Men uttrycker högt att jag känt av närvaron. Jag öppnar ögonen. Då blinkar min sofflampa oregelbundet. Jag säger att jag ser.

Jag sover i min nya lägenhet. Barnen är förstås hos sin far. Vaknar av att micron plingar till. Det är mörkt. Mina funderingar går till att jag ska bli väckt av den ande. som visar sig finnas runt mig, mitt i natten.  Jag tar upp min iPhone för att ta reda på vad klockan är. 5:18 visar den. Jag trycker fram appen som visar temperaturen ute. Minus 18. Jag kliver upp för att starta igång motorvärmaren ute. För att sen somna om.

Jag sitter i soffan på morgonen. Har precis ätit frukost. Ser tv men blir påmind om att jag ska ut på en promenad mot E4:an för att bli upplockad av kollega på väg mot jobbet. Jag plockar bort och ska bara stänga av ljuset. Lampan vid soffan. Jag ställer mig vid den. Tar tag i en av lampans böjbara arm. Den dimras sakta ner. För att sen gå upp till strålkastarstyrka. I nästa skede blinkar den okontrollerat för att dimra ner till ursprungsläget. Jag skakar på huvudet och försöker igen. Samma procedur upprepas. Jag skakar på huvudet. Uttrycker mig högt att jag har lite bråttom. Att jag behöver stänga av lampan. Den fortsätter på samma hysteriska sätt. Då hotar jag den att jag ska dra ut kontakten. Vilket jag gör när jag inser att det inte går att få av den. Jag passerar min provisoriska bokhög på väg ut till hallen. När jag står och klär på mig rasar två vhsfilmer. Jag säger då att jag inte har tid men att jag förstår att den vill mig något. Sen stänger jag dörren och börjar gå. Jag får en känsla av att jag ska säga något till min kollega. Men är rädd att han ska skratta och tycka att jag är tokig. Jag kommer fram till E4:an i tid. Jag sätter mig i bilen. Vi pratar Guns n´ roses. Vi kommer fram till Byske. Vi kör av motortrafikleden. När vi ska svänga så ser kollegan inte bilen som kommer från höger förrän sekunden innan det smäller. Inget hände. Vi far till skolan och ser att det är en tredje kollega vars bil vi nära på rammat. Jag berättar om morgonen. Jag undrar om det är mammaängeln som försökt förvarna mig. Men att jag inte riktigt förstått…

I kväll ska jag ta hand om tvätten. Jag går ner i trapphuset. Öppnar och stänger dörren. Det är mörkt. Jag ser i ögonvrån en skepnad glida förbi ute på vägen. Jag tittar dit och inget är kvar. Känslan att inte vara ensam finns där även när jag går ner i källaren. Känslan att inte vara ensam finns när jag sitter och ser på hur änglarna glider runt, runt, runt, runt ovanför värmeljuset.

Känslan att inte vara ensam skrämmer inte. Men jag hoppas verkligen att det inte ska påverka mina barn. Då måste jag nog be någon som kan nåt om detta hjälpa till. För jag är ju inte den extraordinära mediumet…

Kram Anna

Annonser

One thought on “Inte ensam

  1. Wow! Jag får rysningar. Känslan av att inte vara ensam måste vara härlig när man känner att det är någon som vill väl som finns där!

    Kram,
    Å

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s