Vad händer…

Att livet kan hålla mig sysselsatt. Att det finns mer än cyberspace. Att orken finns IRL men sömnen knackar på så fort barnen gått och lagt sig. Att jobbet har fyllt många timmar med bedömning och funderingar på varje elev jag har.

DET händer. DET håller mig sysselsatt. Å så var det ju…

Min nyfunna hobby. DEN slukar min tid. Jag ställer teckningen åt sidan. Den står och mognar. Jag går förbi. Jag stannar till. Jag hamnar mitt i ett skapande och ett ändrande. Hela jag försvinner i en process som verkligen påminner mig om mitt fingervalsande. Att jag sitter och jobbar och framför mig har jag ett slutreslutat som jag aldrig trott mig kunnat arbeta fram. Det är en konstig känsla. För det kom verkligen som en överraskning.

Har behövt stödet i veckan. Har sökt och funnit. Annars skulle jag inte ha fortsatt även denna vecka. Vet att den andra teckningen blir ett minne. Ett sorgearbete. En hyllning. För varje dag så finner jag nåt som jag ändrar och det blir mer och mer likt. Mamma…

Var förbi pappa i kväll. Visade min teckning. Lade den i knät. Han tittade upp och frågade vem det var som ritat. Jag försökte förklara att det var jag. Sen frågade jag om han såg att det var mamma.

Att höra det jakande svaret var skönt. Att höra att han tyckte att den var bra. Det kändes underbart. Likt balsam över själen. Då kände jag att jag snart var klar med bilden. Att jag snart kan tillsätta den spray som avslutar mitt arbete…

Då har jag återigen genomgått sorgearbetet. Det som dyker upp varje år. Sorgen efter mor. Detta år svängde det rejält. Detta år fann jag ett nytt sätt. Det är nog det som ska få mig att ta nästa steg. För liksom när jag sitter här och skriver så mår jag gott när jag tecknar. Tydligen.

Så det är det som händer. Livet. Sorgen. Arbetet. Men framför allt barnen. Jag mår bra. Faktiskt. Det finns bara fler variablar i mitt liv än tidigare…

Kram Anna

Annonser

One thought on “Vad händer…

  1. Själv sörjer jag min Far, speciellt nu när hans födelsedag närmar sig. När jag var barn lyssnade vi ofta på Jim Reeves tillsammans, Julsångerna var ngt alldeles särskilt. Jag lyssnar redan på dessa och åker till hans grav, i fantasin och känslan lyssnar vi fortfarande tillsammans….det finns en ros på hans grav, i den passar en liten öronsnäcka, andra snäckan har jag, så sjunger jag högt och tänker på Käre Far=) Vad vore livet utan fantasin. Ta hand om dig kära du! Ywonne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s