Vet du?

Trodde jag hade det under kontroll. En tid. Trodde jag visste allt. En tid. Trodde jag hade allt planerat och klart. En tid.

Nu ser jag att det var bara en illusion. Ser tillbaka att mitt i allt jagharfullkontrollochvetalltochharalltplaneratochklart så levde jag ändå livet för barnen. Jag var nöjd över att vakna i min säng på morgonen och bestämma när jag skulle starta kaffet. Jag var nöjd över att bestämma själv när jag skulle diska. Jag var nöjd över tystnaden när barnen var hos deras far. Jag var nöjd över det ensamma soffhörnet. Behövde känna mig ensam och ladda. Ladda energi inför kommande vecka.

Men ett år har gått. Ett år som singel. Ett år som ensamstående mamma till två. Ett år. Behöver jag något mer? Behöver jag nån som vaknar vid min sida? Behöver jag nån som ska leda mig rätt när jag är vilse? Behöver jag nån att prata med när jag kommer hem? Behöver jag nån hemmavid?

Kanske ska jag plocka fram en man ur byrån. För att använda honom vid vissa nödsituationer. Att när jag i frustration försöker fixa nåt som tar en besynnerlig tid. Kunna välja att ta fram honom. Vid speciella tidpunkter när behovet finns.

Inser ju att det inte finns nån perfekt person. Finns faktiskt inte. Varken manlig eller kvinnlig. Alla har vi några egenheter som den andre inte förstår. Som partner handlar det mest om att antingen inse att man måste stå ut med den egenheten eller ignorera hela beteendet. När jag nu insett att den perfekte mannen inte finns där ute. Så slutar jag leta. För inte ska jag slösa en massa tid på att leta efter nån som inte finns.

Men då vet jag ju även när jag passar på att sluta leta efter den perfekte mannen så säger ju alla att han ska dyka upp. Bara för att jag slutat leta. Så då kommer frågan: Varför slutade jag inte leta för länge sen?

Svaret lyder: För att jag först behövde finna mig själv. De ensamma timmarna i soffan var nödvändiga. Finnas vid mina barns sida var självklara. Har haft tid att bete mig både som pedagog och som en frisläppt pedagog på grönbete. Därför har jag inte slutat att leta för länge sen. Men slutar nu.

För jag har totalt slutat att veta hur morgondagen ska se ut imorgon. Jag har inte färdigplanerat alla minuter. Jag vaknar och känner vart hän det barkar. Är det en underbar dag så blir sinnet därefter. Är det en tung dag så är det bara att inse att utmaningen för dagen handlar om att få humöret på topp. Men att leva här och gå efter magkänslan. Tänka efter hur gårdagen var för att lära sig något nytt. Det är ett motto som helt klart fungerar. För jag behöver inte veta allt. Vet du?

Kram Anna

Annonser

4 thoughts on “Vet du?

  1. Stora kramar från mig! Jag tror att du är en stark person och jag vet att du är en klok person….

    Å.

  2. Otroligt underbart sagt Anna.. Hoppas att du mar bra MEN jag tror att du gor det. Kramisar i massor ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s