Sällskapssjuk…

Sju veckor är en låååång tid. Sju veckor ledigt har jag haft. Eftersom jag har barnen varannan vecka så innebär det tre och en halv vecka ensam. Eftersom jag är singel. Eftersom jag har valt att bo själv. Detta har medfört att det varit en annorlunda sommar. Sommarmornar i sängen med böcker. Sommardagar där jag vaknat och känt efter vad jag velat göra. Sommarkvällar där lusten att göra nåt har fått råda. Sommarnätter där impulser följts.

För det har varit en lugn sommar. Utan alla måsten. Det har varit en helt underbar sommar där barnen fått råda. Det har varit en toppen sommar för jag har verkligen vilat upp mig. Det har varit en fantastisk sommar där jag träffat väninnor och vi har fått prata. Oj vad vi har pratat! Vi har promenerat. Och pratat. Vi har druckit kaffe. Och pratat. Vi har svängt förbi varandra. Och pratat. Vi har ringt till varandra. Och pratat. Det har varit en händelserik sommar. Så därför känner jag att jag håller på att bli sjuk!!

Riktigt illa däran. Faktiskt. Sällskapssjuk. Börjar snart att klättra uppför väggarna. Förra veckan ordnade jag ett evenemang per dag. Så att tiden skulle rulla på utan att jag skulle få gråa hår. I veckan är barnen här. Men de små rackarna väljer ju egna vägar emellanåt. Det är bara att försöka finna nåt att göra ändå. Men samtidigt ha ansvaret för dem.

För sällskapssjukdomen som härjar i min kropp får sin medicin snart. För nästa vecka börjar jobbet. Känslan att återse mina kollegor efter en låååång semester känns bra. Den värmer i hjärtetrakten. Att slipa sina armbågar och mjuka upp munlädret så att man kommer igång igen. Det är ett måste. För med det varma hjärtliga klimatet finns även de utmaningar som behövs för att jag ska må allra bäst. Jag behöver rutinerna. Jag behöver veta vad som ska hända. Jag behöver nåt att göra. Annars blir det lätt att jag slappar mig igenom dagen och inser lite senare att det är dags att gå och lägga sig. Det är så onödigt. För när jag vet att alarmet ringer och väcker mig. Då ska jag stiga upp. Då väcks inte bara kroppen utan även arbetsmoralen. För jag behöver lite press för att prestera till fullo.

Så medicinen är egentligen arbete. Så jag kommer inte att få ångest. Jag kommer inte sitta och oja mig till helgen. Det är ju inte lönt. Har inte haft söndagsångest på flera år. Varför starta nu? Nu när ett nytt läsår ska börja? Så jag byter ångesten mot sällskapssjukan. För det botas ju med det jag har framför mig. En hel hop med de underbaraste elever! I många dagar framåt. Dagar med rutiner och utmaningar. Som botar en stor del av min sällskapssjuka…

Kram Anna

Annonser

2 thoughts on “Sällskapssjuk…

  1. Du är så klok!
    Om jag hade fått lite av den där förmågan… Att vända ångesten till något positivt. My God vad jag skulle vara positiv då! Kram till dig som får mig att skärpa till mig lite.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s