Instant inspiration

Vaknade tidigt. Skrutt tidigt. Vill poängtera att det fortfarande är semester i min värld. Hela nästa vecka oxå. Då vaknar man inte tidigare än tidigast. Speciellt inte när man har en vecka utan de små.

Kände att jag hade nåt inom mig. Nåt som bubblade och ville ut. Orden forsade i huvudet. Med en speciell mottagare. Anade att jag inte skulle kunna somna om. För då skulle allt försvinna. Alla orden som bara ville ner på ett papper. Så jag kravlade mig upp. Fick på mig en tröja. Startade datorn. Kröp upp i soffan. Fick igång ordbehandlingsprogrammet. Startade FB. Bekände att jag var vaken. Kl 6.22!! Sen startade processen. Utav sig själv. Den rasslar. Den smyger. Den värks fram. Några justeringar på vägen. Punkter här. Stor bokstav där. Funderingar och minnen om vart annat. Efter en timme. Med några enstaka pauser. Så sitter jag med det dataskrivna brevet klart. Sitter och läser igenom det. Är det bregripligt? Förstår mottagaren vad jag vill meddela? Har jag glömt nåt viktigt? Är allt med? Funderar en stund.

Tittar på soffbordet. Ser på de vita men strukturerade fina bladen. Fick en liten ångestattack. För att skriva för hand. Att skriva ett långt brev med en ickesuddbar penna. Beslutade mig för att skriva på framsidan. För kors i allsin dag om det skulle bli en katastrof på baksidan. Jag var inte riktigt villig att börja om då.

Satte mig på golvet. Bredvid min dator. Lade de fortfarande vita bladen framför mig. Tog en röd penna och började:

Hejsan älskade vän!

Vet att det är med kråkfötter jag skriver. Försöker i början att skriva fint. Men eftersom brevet är långt så börjar de kraxande kråkorna att spreta. De ser inte riktigt kloka ut. Jag tar en paus och kikar på klockan. Inser att det kanske är dags för en frukost. Äter varje tugga sakta. Tänker igenom de mängder av ord jag inte fått ner präntat ännu. Gör någon enstaka förändring. Några extra ord för att förstärka mina tankar. Satte mig återigen på golvet. Med kaffe i handen. Fortsätter men denna gång mer avslappnat. Accepterar att de flygande spretiga kraxande kråkorna är en del av mig. Hoppas att orden är tolkningsbara. Hoppas att orden ska finna sin rättmätiga betydelse.

För när det sista ordet i korrespondensen är skrivet. Så letar jag reda på en av mina dikter. Vänder på det första bladet. Skriver ner. Sen smyckar jag det. Inte överdrivet. Bara för att jag egentligen inte kan. Men med den känslan att jag verkligen vill. Verkligen vill förklara hur mycket jag tycker om. Hur mycket personen är en del av mig. Trots avståndet. Trots tiden. Trots livet.

Tre timmar senare sitter jag med kuvertet. Det stora och buckliga. Tre A4a. Med lite dekoration. Två frimärken. En extra tejp på baksidan. Adress på framsidan och avsändare skrivet på baken. Ler åt min bedrift. Att faktiskt vakna klockan sex. Inse att jag alltid kommer behöva skriva ner mina funderingar för att inte glömma bort dem. Instant inspiration. För de ord jag inte skriver ner. De brukar försvinna… I mängden…

Kram Anna

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s