Till mor

Hej mamma!

Det var länge sen jag skrev. Känner att vi talas vid ofta ändå. När den tysta rösten berättar så finns inga hemligheter. Som vanligt förstås. För jag berättade ju alltid allt för dig. När jag varit med om äventyr kom jag smygande på kvällen och berättade vid sängkanten. När jag flyttat hemifrån så ringde jag när något nytt hade hänt. Det har inte ändrats alls. Egentligen mamma. Jag berättar allt för dig.

Sitter åter igen och tittar på omgivningen. Den vackra kyrkan i Burträsk får mig både att le över fina minnen och spilla en tår över de kämpiga. Äventyrens park i Nedre Åbyn som frambringar såna barndomsminnen att jag snubblar över orden när jag ska återberätta dem för Adrian och Klara. Hur smultronen träddes på strå. Hur den första grillade bananen med chokladbitar kändes i munnen. Hur vi sov i källare, bagarstuga och Gammkåken. Hur vi lekte mamma, barn med en gammal barnvagn där vi somnade om vart annat när den andre drog babyn runt och runt. Hur vi hjäpte till med höet genom att kasta oss ut i den lösa… Barndomsminnen… Bubblande och glatt…

Mamma! Barnen är så stora nu. Adrian har till och med vuxit om moster. Det trodde hon inte riktigt på. Jag var tvungen att säga åt henne att han faktiskt var cirka en cm längre. Att Klara är på väg att hinna ikapp. Det var så skönt att krama om och bara njuta av att sitta i hennes kök med en kaffekopp i handen. Vet hur jag doppade i ditt kaffe för att få smaken. Men det tog många år innan jag kände behovet att dricka en kopp. Nu tar jag gärna två och tre. Svarta! Inget socker förstås. Försöker verkligen att inte sockerdopa barnen alltför mycket. De får sånt sprutt i benen och kraschen är inte så rolig heller.

Mamma! När jag körde lillgolfen mot Burträsk så minns jag de gånger du försökte hålla mig och syster vakna genom att vi skulle leta efter blinken, tvmasten i Skellefteå. Jag minns alla svängar och krön tack vare de otaliga gångerna vi hade turen att få fara till mormor och morfar tillsammans med er. Vet du att hastighetsbegränsningen är emellanåt 80 på vägen dit? Det är en konstig hastighet att hålla. Blir lätt 70… :S

Mamma! Du ska veta att jag aldrig kommer att sakna ditt ansikte. För jag ser det framför mig. Men jag kommer alltid att sakna att beröra det. Jag kommer aldrig att sakna din röst. För jag hör det i drömmarna. Men jag kommer alltid att sakna dina ord.

Mamma! Sitter här och betraktar din sten. Vet att du egentligen inte finns här. Du finns inom mig. Alltid. Vi kommer alltid att föra våra konversationer med våra tysta röster.

Mamma! Jag älskar dig. Fortfarande. Jag önskar dig frid.

Kram Anna

Annonser

2 thoughts on “Till mor

  1. Vad fint du skriver! Jag får en liten tår i ögonvrån….. Att sakna men ändå kunna känna närhet….. Och att minnas!

    Kram,
    Å

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s