Gitarren å jag

Satt och tittade på min lillaKlara. Den lilla sjuåringen med den stora gitarren i famnen. Hon frågade mig om hur man skulle ta ackordet D. Jag visade. Sen frågade hon om A. Å jag visade. Tänkte tillbaka till mitt nötande nere på Häggbärsgatan. Satt med ackordtabeller och låtar. Spelade och övade. Sjöng och ackompanjerade.

Var en musikälskare redan då. Hade bestämt mig för att lära mig spela gitarr. Ville lära mig att kompa på piano. Så jag nötte och tjatade med både sång och musik. Nu är det dags för den lilla.

Så i kväll när tristessen faktiskt tog ett grepp om mig för första gången denna semester. Då plockade jag ner gitarren. Det var ett tag sen. Insåg ganska fort att de långa naglarna inte riktigt passade in i gitarrspelandets värld. Men ville inte ge upp denna gång heller. Många feltag. Många omtag. Men ack så härligt att sitta och spela. Det känns som en endorfinkick! Lyckan bubblar fram och upp ur bröstet via min röst.

Fann Sonja Aldén och kan inte låta bli att sjunga och spela trots de långa naglarna. Den är så fin. Den är så spröd. Medan jag spelar så flyger en annan låt mitt sinne. Jag känner att den måste jag spela sen. Avslutar med det sista ackordet. Då ska jag plocka fram nästa. Men icke att jag kommer på vilken det var. Jag bryter och bänder i minnet. Jag letar i min Spotifylista. Men nej. Den har rusat sin kos. Bara att inse det. Den dyker kanske upp nästa gång jag sitter med min gitarr i famnen. Kanske det sker när jag har lite kortare naglar. I alla fall på vänster handen… Å i sällskap med dotra mine! 🙂

Kram Anna

Annonser

One thought on “Gitarren å jag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s