Mycket snack…

Barnvakt ordnat hos morfar. Efterlängtad middag med den härliga väninnan. Många ord och härliga funderingar i solens värmande strålar. Damernas kväll. Fnissningarnas kväll. Snack om barnen. Klädprovning inför kvällen. Smink. Hårstyling. Ojande och pushande. En förstaklassig upptrappning till Stadsfesten.

Att peppa varandra är vi bra på. Att få den andre att känna sig modig och verkligen våga ta nya steg. Att se saker för vad de är. Att se nya vyer. Att hoppet aldrig ska släckas.

Sen tog vi på oss skorna. Började vår promenad till bussen. En erfarenhet rikare. Kände hur modet att ta ett steg i rätt riktigt började pulsera i ådrorna.

Vid entrén kom pengarna upp. Vi stegade in på området. Gick en sväng. Satte oss bland de fina kamrater vi träffade på. Öronen lyssnade. Ännu mer peppande. Ännu fler trevliga och tröstande ord. Modet pumpade vidare och orden skräddades enligt storlek extralarge.

Skorna styrdes senare till ett enormt tält med ett riktigt favorit coverband. Där träffade vi människor i enorma hordar. Det pratades. Det fnissades. Det spanades. Det samlades ännu mer mod. När tiden var inne för bandet att spela så kunde inte benen stå stilla längre. De var tvungna att få ut de rytmer de hörde. Känna pulsen fortplanta sig ner till fötterna. Lyfte upp händerna. Klappade i takt. Kände svetten pärlas i panna och mellan hud och telefonen som var den tangentiserade kontakten med omvärlden. Modet kokade nu. Headbangandet fick hela världen att snurra. Sjungandet fick halsen att övergå från sopran till whiskeybas. Det var jag och the Girls! Vi ägde. Vi diggade. Vi mådde som riktiga rockprincesses!

Så efter många takter med händerna ovanför huvudet. Så insåg vi att kvällen började lindas in i babybomull. För Krutov tackade för sig efter några in applåderingar. Så vi gick några svängar. Provade några solglasögon. Promenerade i natten. Modet hade lagt sig till ro.

Vi hamnade i köket där vi startade kvällen. Där satte vi oss ner och pratade om den otroligt lyckade kvällen. För vi hade fått le. Vi hade fått dansa. Vi hade sjungit mig hes. Vi pratade om modet som hade funnits. Vi pratade om livet. Vi pratade om omvärlden.

För visst är det mycket snack och lite verkstad när det verkligen gäller. För visst kan modet finnas när chansen är liten att man måste bevisa den. När verkligheten står framför en. För mig är det så enkelt att försvinna i gruppen. Att stå och dansa framför en fantastisk spelande grupp i stället för att titta upp och se vem som står runt omkring. Att skriva meddelanden i stället för att säga dem rakt ut. När modet forsar fram inom mig. För fastän jag är modig så vågar jag nog inte att ta det där steget. Att våga titta nån i ögonen. Att säga Hej, vem är du? Men det kommer väl… Någon gång… Hoppas jag… :S

För tjejsnacket höll på in på småtimmarna. Tjejsnacket behövs det med. För annars kanske modet rinner ut i sanden innan det ens börjar att koka…

Kram Anna

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s