Duktig?

Tänk att det sitter kvar. Känslan att vilja vara duktig. Storasyster. Som alltid ska kunna allt. Orka allt. Finnas där. Stödja. Hjälpa.

Fastän jag vet att jag numer har begränsningar av ork. Att jag numer vet att jag måste följa min kropps signaler. Att jag gör det jag känner att jag vill. Så behöver jag göra det. DET.

Använda kroppen!!! Så där lagom. Utan att ta ut mig så jag inte orkar ta ett steg till. Jag försöker peppa mig själv att ta hand om min lilla tvårummare. Men den ger mig inte riktigt den utmaningen jag söker. Försöker finna de lagomsmåutmaningarna som gör livet gladare.

För när jag kommer igång. När jag finner mitt lagom så mår jag allra bäst. I kväll så har jag fått känna mig både duktig och allra bäst.

Fick nämligen besök av vår vaktmästare idag. Fick lov att klippa gräset varannan gång. Efter lite gruvning. Efter lite småångest. Efter en hel dag i solen och sittande vid barnens älsklingsstrand. Så peppade jag mig själv och dottern. Vi skulle ut och testa starta gräsklipparen. Först försökte min sjuåriga jagskatestaalltsjälv. Skrattande inombords tog jag över. Bet mig i kinden. Önskade guds varje mirakel skulle ske. Tog tag i startsnöret. Drog första gången. Icke ett svar. Drog andra gången. Inte då heller. Drog på mer gas. Drog tredje och vad hände…

Jo se! Den startade. Skyndade mig dit där ängen vuxit sig vild. Gick fram och tillbaka för att få till det som en gång varit en gräsmatta. Förvandla den högvuxna ängen tillbaka till vad den var menad att vara.

Den var inte stor plätten jag klippte i kväll. Den var inte den delen som syntes mest av hela gården. Den var inte det viktigaste för fastigheten. Men den var viktig för min storasystergen. Jag kände att jag var duktig. Jag kände att jag fick använda kroppen. Så där lagom.

Minns när storasystergenen fick sig en knäck. Hur hela jag exploderade. Protesterade. Vägrade göra en insats hemma. Hur jag försökte förklara genom att säga:

Jag orkar inte hjälpa till hemma mer…

För visst var mamma hemmamamma. Visst fanns hon där när jag behövde hjälp. Så då var ju storasyster tvungen att hjälpa till så gott hon kunde. För att känna att hon var duktig. För att känna att hon visade sin respekt och kärlek till sin mor och far. För en känsla hon älskade var efter ha fått uppskattningen över nåt hon gjort. En kram. Ett gott ord. En kärleksförklaring. Känslan var helt underbar.

Jag menar nu inte att det krävdes mer av mig än nån annan. Jag menar inte att detta var enda tillfällena jag fick kärlek. Men det är minnen. Selektiva minnen. Detta var ett minne som passade bra in på duktig? rubriken. För det beror nog en hel del på varför vissa personer verkligen strävar efter att vara duktiga. Jag som sitter och känner behov av att visa vad jag kan. Vad jag duger till. Jag som sitter och känner mig duktig för att jag startat en gräsklippare och klippt en liten plätt vildvuxen äng till en gräsmatta. Storasyster? Oh ja! Och det är jag stolt över!

Kram Anna

Annonser

2 thoughts on “Duktig?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s