Är bara jag

Att du kikar in. Ser vad jag skriver. Du som sitter vid din dator. Är så välkommen hit. Om och om igen! Men vem är du? Var håller du till?

Sitter ju här i min tvåa. Jag bor tillsammans med mina barn varannan vecka. Annars är jag singel. Att min vardag är ganska inrutad. Med utbildning på dagtid. Pedagog ut i fingerspetsarna och umgås med de yngre åldrarna. Lite fascinerande att umgås med 7-8 åringar på dag tid och pussa upp sin dotter som fyller åtta i oktober på fritiden.

Jag älskar mitt jobb. Jag tror på att känna den positiva energin som barnen kan utstråla. Att jag kan finna ett lugn mitt i allt kaos. DET måste jag göra. DET är min insikt. Att leta lugnet. Att finna lugnet. Att sprida lugnet. Det är helt enkelt det enda som fungerar i en stressad värld. Att vara stabil och söka vägar som fungerar för mig.

För jag är trots allt bara jag. Här kan jag vara den jag vill vara. Här kan jag skriva vad jag vill. Men jag är bara jag. En kvinna i sina bästa år. En liten kvinna. Som försöker knyta ihop säcken som håller på att spridas för vinden. Helst innan hon lägger sig och sover. För annars försvinner de. Orden. Tankarna. Funderingarna.

Det är ju bara jag. Smått förvirrad i vissa situationer. En stenhård analytiker i vissa. En kär vän i många. En amatörmässig hantverkare i nån. En trånande romantiker i vissa. En stolt mor i alla. En blind sökare i många. En positiv utvecklare i många. En sträng observatör i nån… Men fortfarande är jag bara jag. I alla dessa former. Tur att former kan ändras. Inte bara kroppsformen. Utan även min personlighet kan förändras. Förhoppningsvis till det bättre. För även om jag bara är jag. Så kan ju jag bli bättre. En bättre människa. En bättre lyssnare. En bättre berättare. En bättre sympatisk egoist. En bättre bloggare. En bättre kollega. För skulle jag anse att jag är perfekt. Så skulle ju allt stagnera. Ingen utveckling skulle ske. Vilket trist liv jag skulle leva!

Det handlar ju om att våga leva. Att våga ta risker. För även om jag bara är jag. Så behöver ju inte jag vara en riktig fegis. Så ser du mig IRL. Puffa på mig. Säg att jag vågar ta steget. Säg åt mig att våga ta ett kliv. Jag borde till och med våga flyga!

För jag är ju bara jag. Å jag duger! Men det innebär ju inte att jag ska stagnera och sitta still!

Kram Anna

Annonser

2 thoughts on “Är bara jag

  1. Känner dig inte men har hamnat här på din blogg då o då.
    Du verkar våga det mesta! Att vara singel är frihet, härligt, styrka, kravlöst men samtidigt ensamt, trist, ovisst, otryggt men med en förhoppning och en nyfikenhet på vad som väntar där ute, njut av det härliga livet innan det kommer en ny fas!
    Du vågar och massor av känslor o upplevelser väntar på dig!
    Lycka till! Kram

  2. Det är en konst det där, att vara nöjd och glad i nuet och med den man är, och samtidigt sträva efter nya höjder. Själv är jag just nu inne i utvecklingssamtalsperioden. Det är lite tufft, tycker jag. Roligt och stimulerande visserligen men samtidigt är känslan lite som en anställningsintervju/utvärdering av mig för varje barn. Hyfsat med anspänning!

    Kram,
    Å

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s