Styr mig rätt

Här har det varit ganska tyst i helgen. Efter ett härligt Valborgsmässofirande tillsammans med älsklingarna, Holly och härliga bihang, drog jag ut på nya äventyr.

Blev kidnappad vid elvasnåret. Skrattandes av nervositet, men ack så nykter, landade jag i Skelleftehamn och samhällets dansgolv, Rotan. Kände att jag inte hade gjort det fenomenet på många år. Sist var på den gamla goda tiden. Sist var på gymnasiet. Nästan 20 år sen. Jag är uppfostad i ett hem där dansbandsmusikens trallvänliga toner smekt mina öron. Där uppmaningen att lära sig dansa kom både från mor och far. För på dans finner man vänner. Ändå var det med pirr i magen jag följde med min goda väninna, mer eller mindre blind. Hon lämnade nämligen sina glasögon. Så jag gjorde likadant. Jag ser, men inte bra, utan.

Väl inne mötte jag ett helt dansgolv, fylld till bredden med dansande medmänniskor, tyckte jag. Jag följde efter som en skugga. Hon hälsade och skrattade. Jag log och fanns till. Vi hamnade på en bänk. Jag vågade mig på att sätta mig ner och vi pratade, en liten stund, innan hon blev uppbjuden. Så jag satt och studerade. Studerade de danspar som svepte förbi min trygga punkt.

Att sitta vid sidan av. Att inte göra nåt väsen av sig. Att befinna sig i en bubbla. Den betraktande bubblan. Det kändes skönt. För trots att dansmarathon räcker till två så vågade jag mig knappt på att bjuda upp. Sedan försökte jag göra mitt bästa att vara en liten tapetblomma. Rädd för att bli uppbjuden. Rädd för att göra bort sig.

Det var gnussningar, hurvande och dippningar utan dess like. Inte dansade man så på min tid, hann jag tänka. Sen fångade jag tanken och lade den på golvet. Stampade takten med en bestämd fot och krossade den. För vad spelar det för roll. Jag var ju där. Jag skulle lära mig. Jag hade bestämt mig. Måste tillbaka på lördagen.

Nu var jag beredd. Hade verkligen peppat mig själv. Ville inte vara en tapetblomma. Panelhöneriet skulle jag utmana. Denna gång var vi tre som landade på dansgolvet tidigare än fredagen. Insåg att det skulle bli en lång kväll på bänken om jag satte mig ner. Bestämde mig då att när första omgången damerna skulle starta så skulle jag vara aktiv. Så när skylten som visar att det är flickornas tur att bjuda upp, så ställde jag mig upp. Första karl jag såg haffade jag genom att lägga handen på armen. Ett leende mötte mitt. Han hade hunnit dansa ett tag för han var mer än fuktig i pannan. Men dansen gick bra! Jag lyckades följa honom. Andra dansen gick lika bra. Sen laddade jag om. Damernas andra dans. Jag vände mig om. Lade handen på en annan arm. Lite äldre. Lika svettig. Mer nervös var han. Men ack det gick bra även denna gång. Båda danserna. Trots att de gick riktigt fort, så dansade vi foxtrot. Det kändes tryggt. För buggstegen är riktigt rostiga. Då menar jag verkligen RIKTIGT rostiga. Tredje omgången av damernas och jag haffade den tredje riktigt snabbt. Det kändes som en seger. Tre herrar hade jag bjudit upp. Tre herrar som jag lyckats att följa utan några stora besvär. Kände mig ner och mer avslappnad.

Då upptäckte jag att glasögonen satt på näsan. Kunde det vara ett tecken på att jag inte var beredd att gnussa. För gnussande betyder ju att man ska vara mycket tätt ihop. Beroende på längd så kan panna mot panna alternativt panna mot haka vara lämplig. Sen rullar man i takt åt ena sidan och sen åt andra. Men med glasögonen så blev det bara kindgnussning. En lättvariant på ovanstående.

Under herrarnas satte jag mig ner. För gårdagen hade fått mig att förstå att musklerna skulle kännas av. Passade på att sitta på bänken, den trygga. Många byakändisar fanns där. Många kvinnor att prata med och skratta. Många dansvana som jag kunde prata med och fundera med.

Oron över att hurvas och släppa den stela stilen som de flesta dansar, fanns. Hur skulle jag fixa det om mannen jag bjöd upp hade den stilen? Svaret kom senare på kvällen. För när den karl jag bjöd upp började att dansa så insåg jag fort. Här kommer den första hurvningen. I en liten paus i dansen så kramar mannen till kvinnan och småskakar dem båda lite lätt. För att sedan fortsätta. Stilen karl hade fick mig att slappna av. Kände att överkroppen följsamt klarade av de svängiga rörelserna. Tackade så mycket för en upplevelse jag aldrig trodde jag skulle vara med om.

Kände att kvällen verkligen artade sig på mod fronten. Vågade titta ut bland folket. Se några av de manliga marathondeltagarna i ögonen. Vågade ut på dansgolvet och söka reda på några av de jag funnit tidigare. Råkade ut av några nobbningar. Kände mig trots allt glad och nöjd. För trots att DE inte ville dansa, så ville ju jag det. Förstod förstås att under ett dansmarathon måste energidepåerna påfyllas. För den obligatoriska pausen finns inte när banden byter av varandra, som de gjorde på maran. Så vi tog fikapauser. Lite pratstunder. Men inte att förglömma. Vattenpauser! För även om svetten som droppade ner på höger sida inte kom från min kropp, så behövde vattentillförseln ständigt pågå.

Kände musiken som verkligen fick mig att slappna av. Den glädje som den väcker är obeskrivlig. När kvällen började att rundas av. Så hade jag faktiskt blivit uppbjuden också. Fastän jag inte hade någon förväntan alls på den fronten. För även om jag inte gömde mig när herrarnas skylt lyste och påminde mig om att det var paus. För även om jag insåg att de riktigt dansanta herrarna letade upp de kända damerna. För även om det finns de män som inte tittar på det yttre. Så hade jag stått nära på hela kvällen och tittat på när 6 danser dansades av par. Hurvandes, gnussandes och dippandes med lite benlyft.

Så kom det en man. Leendes. Sträckte fram en hand. Jag tackade och följde honom. Han hade verkligen takten och rytmen i kroppen. Det hurvades, det dansades åt höger, vänster, fram och tillbaka, snurrades och kindgnussades. Plötsligt kände jag att han dansade ner mot golvet. Å jag följde med. Så vi fortsatte verkligen över hela golvet. Som avslutning dippade han mig bakåt. Mig! Oj oj oj! Det var verkligen en upplevelse!

Men när de sista låtarna påbörjades så valde jag att stå på sidan. För även om det finns både singlar och partners, så valde jag att titta på. För i raggarsvängen är jag ännu inte. Jag måste ju koncentrera mig på dansen först! Sen kan nog det sociala utvecklas till otroligt trevliga stunder!

Tack mina girls! Tack alla kända och okända män och kvinnor som jag träffade på Rotan i helgen! Tack för återuppväckandet av mina dansben! Tack för glädjen över att få röra mig, om än inte lika graciöst som jag önskar, men ändå. Tack för hjälpen att dansa bort eventuella biverkningar! Har inte känt av dem alls denna gång! 😀

Känner verkligen att jag måste försöka finna fler tillfällen! Tillfällen att utmana mig själv till både hurvning, gnussning och några fler dippar!

Kram Anna

Annonser

2 thoughts on “Styr mig rätt

  1. Vilken härlig beskrivning av en klassisk dansafton. Du får en att längta tillbaka till dessa stunder….

  2. Jag förflyttas många år tillbaka till danserna på ”Eldo” på Parken! Det är verkligen jättekul att dansa och i Skellefteå kan man dansa, inte bara gunga till musiken. Det låter som du hade en härlig kväll! Och modig var du som vågade bjuda upp, det har jag alltid haft svårt för…..

    Kram,
    Å

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s