Myskillen

Att se honom komma. Att se honom sitta och läsa. Att höra honom prata. Då vet jag att han är stor. Han är stor! Min lilla kille!

Nästa stund är han så liten. Mammas lilla kille. Min mysgrabb.

Idag följde han med en kompis. De skulle åka slalom. Ringde och skulle berätta att de åt på Max. De skulle inte äta min middag. Jag svarade inte. Telefonen låg uppe och jag var nere i källaren. När jag kom upp så ringde fadern. Berättade hela historien. Berättade att den lite smått desperata killen verkligen ville att jag skulle få veta. Så att jag inte skulle bli så besviken. 🙂

Tack och lov att han börjar bli stor. Tack och lov att jag får se den lilla killen oxå. För visst är det föräldrarnas uppgift att få barnen stora. Stora och självständiga. Ansvarsfulla. Det är svårt när mammahjärtat ska bestämma. När den store killen i mammas ögon fortfarande är så liten, så liten. Men jag vet. Han blir större och större. Vi pratar och pratar. Vi kramas och kramas. Jag formar och formar. För att jag önskar att han ska kunna stå på egna ben. Den dagen det är dags.

Men tack och lov att han fortfarande vill mysa med mamma en stund på kvällen. Tack och lov att han puffar till kuddarna och säger till mig att komma och slå mig ner. Ser det som ännu ett tillfälle att forma. Forma och hjälpa. Innan det är dags att luta sig tillbaka och se honom gå. På egna ben.

Önskar er att ni alla fått mysa en stund med era kära denna Alla Hjärtans Dag! Jag hade turen att återfå mina småälsklingar! 🙂 Då ignorerar jag huvudvärken, muskelvärken och näsvätskan…

Kram Anna

Annonser

One thought on “Myskillen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s