Fingarna fryser till is

Ja inte till vardags. Inte på grund av decembertemperaturen som håller sig till det otroligt nesliga nollgradiga strecket. Chattar och småskrattar gott. Både med den ena och den andra. Det handlar om FB. FaceBooks träsket har fångat mig. Känner att de ensamma stunderna livas upp av andras statusuppdateringar. Känner att det finns så många jag har missat. Känner att det är så många jag har saknat. Känner glädjen över att återfå kontakt med en hel drös av människor. De har kommit och gått i mitt liv. Det finns släktingar som finns lååååångt bort. Nu kan jag sitta och chatta med dem. Lika lätt som att sitta med grannfrun och tangentisera en stund.

Men mitt i. Kommer en allvarlig fråga. Mitt i en chattkonversation. Kommer en fråga om känslor. En fråga där allvaret är naket. Där allvaret är så blottat att fingrarna fryser till is. Mina annars så valsande fingrar får inte ner ett ord. En chatt utan ord är ingen konversation alls. Men att se mina svar. Se dem tryckta. Tangentiserade. Det är för svårt. Slingrar mig. Undviker. Skämtar bort. Allt för att slippa se de svåra orden nerskrivna.

Så ja. Även för mig fryser fingrarna ibland. Speciellt när det gäller att skriva om det svåra. Det jobbiga. Det är bara att se hur lite jag skrev under sommaren. För det skrivna kan ofta såra. Men trots att allt är så bra med mig. Känns det jobbigt att återigen lyfta. Att försöka förklara nåt som är så svårt. Då fryser de… Förutom här. Förutom när jag ska prata runt det svåra. Då valsas det som aldrig förr… 😉 För att skriva och chatta. Lite tangentiserande på FB underlättar mitt sociala liv!

Kram Anna

Annonser

4 thoughts on “Fingarna fryser till is

  1. Hej såg att du var gästbloggare hos Zvammel också 🙂
    Förstår att fingrarna fryser efter allt du varit med om, och ibland kan det ju bli så när man ser det på pränt… att det liksom går in då på någe vis. Ha en bra dag.

  2. Hej där…blir alldeles tagen av dina ord (i mer än detta inlägg)! Du skriver så vackert, längtansfullt, ledsamt och samtidigt med en gnutta hopp…känns tungt och ändå lite ljusning nånstans. Hoppas inte vändningen är långt borta, utan ligger och lurar någonstans, något nytt, spirande…för dig och dina barn. Ja, jag hoppas verkligen på det! =)
    Kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s