Hipp Hipp Hurra!

Bloggen fyller 1 år!

Tänk så fort tiden går

Tänk så mycket man hinner

Tänk vad som händer

Tänk vad man kunnat gjort

Tänk allt man missat

Tänk allt man önskat

Tänk allt man gjort

Ett år sen jag började. Ett år av många funderingar. Ett år med tankar aldrig uttalade. Ett år med avslöjande om en djupare Anna. Ett år med Skrivanne. Ett år med mycket glädje. Ett år med många tårar. Ett år med skratt. Ett år med våra barn. Ett år med statistik som nått höjder jag aldrig trott varit möjligt. Ett år med blickar från eventuella läsare. Ett år med kommentarer från er ute i cyberspace. Ett år med IRL diskussioner om bloggandets vara och inte vara.

Så jag höjer mitt glas. För Skrivanne´s funderingar. Må den fortsätta än ett tag. Må hennes fingrar fortsätta att producera texter! Eller?

Kram Anna

Hungry Eyes

Att sjunga är min melodi. Att nynna i takt med en strömmande rytm. Anders Fernette har återupplivat DirtyDancings Hungry Eyes… Me like!

Så jag sjunger och nynnar, trallar och gnolar. Hänger ni med?

Jag sjunger och nynnar, trallar och gnolar igen…

Kram Anna

Nostalgi från en annan tid

Satt och tittade på Sommarkrysset och lyssnade på en ung kille. Han sjöng denna…

Snacka om nostalgi! För vem har inte sjungit och nynnat på den och drömt sig bort till en drömprins på en vit springare vars flygande man…

Sorry! Nostalgin sprang visst iväg! Men vad kan man annars göra av ”Ingen kan älska som vi” av Grace!?

Kram Anna

Tandläkarsträck…

Det var en gång per år. Tandläkarbussen parkerade utanför skolan. Man gick ut när det var ens tur. Mamma följde med. Ångesten innan. Smärtan under. Det hatade ljudet av borren. Det spädde på. Spädde på ångesten. För när jag var yngre. Före skolan. Då gick jag till tandläkaren i Byske. Då vägrade jag helt enkelt att gapa. Det löste sig. Jag fick lite lugnande. Varje gång. Tills jag var stornog. På skolan skulle man klara av det. Det gjorde jag. Men det var ångest.

Som vuxen har det gått riktigt bra. Har inte behövt lugnande i alla fall. Har varit noggrann med tandborstning och även tandtråd. Sköljer emellanåt. Listerine! Bomber och granater! Så jag har inte haft hål på många år.

Idag var det som sagt dags. Det var två år sen sist. Det var kanske ångesten som slog till när jag blandade ihop tiderna. Men jag missade den ju inte. Jag var ju för tidig. Även nu i eftermiddag. Hade hört fel. Trodde att det var 14.15, som jag hade programerat mobilen. Men jag hade tydligen hört rätt i morse. 14.50. Så jag satt och läste i en halvtimme innan jag blev insläppt. Tänk att jag stressade till Kåge i trädgårdskläderna och så var jag för tidig.  Till tandläkaren…

Har ju varit till tandhygienisten några år. Nu var det tydligen dags att bekänna färg. Såg på den grymma tandläkaren att hon hade ett mycket vackert namn: Anna. Tittade in i hennes ögon och såg att hon betraktade mig. Jag log och satte mig ner. Hon frågade mig om eventuell huvudvärk, på klingande skånska. Berättade att en bettskena kan hjälpa ibland, men jag trodde att jag inte hade såna problem. Sen brast det…

Jag skrattade mig igenom hela undersökningen. Det var tokerier. Det var hörfel. Bara tanden inte är nasal. Det var tänder som höll på att knockas ut. Det var frågetecken på röntgen som skulle rätas ut. Det var en härlig stämning helt enkelt. Stoppa pressarna, sade hon, vi har en patient utan tandsten och plack! Ja vad ska man säga. Luleå kommer att få en underbar ung tandläkare till hösten. Rekommenderas starkt… Det var en glad och trevlig patient i stolen idag, tror jag. Det är ju skönt att jag kunde få ett gott skratt denna första semesterdag. Sen att börsen gav en lättnadens suck. Eftersom jag inte hade några hål! Ingen tandsten eller plack heller! Puh!

Så nu är det 1½ år kvar till nästa gång. Tack och lov!

Hur gick det hos tandläkaren sist du var där?

Kram Anna

Sommarlov!

Barnen sjunger! Tänk att nu är sommarlovet här!

Mammapedagogen sjunger om en semester! Ledig länge, länge, länge! Kommer hinna njuta. Kommer hinna jobba i trädgården. Kommer hinna lapa sol. Kommer hinna läsa böcker. Kommer hinna lata mig. Kommer hinna vara en närvarande förälder. Kommer även att hinna börja längta tillbaka till jobbet tillslut…

Men nu ska jag bara vara en stund…

Kram Anna

Grattis lillan!

Ja liten och liten kan man inte kalla henne längre. Men fortfarande är hon min babysister! Hon fyllde 12 år idag. Det är faktiskt fortfarande den 13… Kommer aldrig att glömma samtalet som vi väntat på. Jag och R var på väg till Ostvik. På cykel. Vi bodde nämligen i stugan i Furuögrund. I en kurva, numera nämnd Amandakurvan, fick jag samtalet. F ringde och berättade att jag blivit storasyster. Till en liten flicka. Jag blev så glad. Bestämde att vi skulle cykla till Ostvik och höra av oss därifrån.

Det var så vackert väder. Helt underbart! Vi cyklade till Ostvik. Ringde och pratade. Fick alla viktiga uppgifter. Längd, vikt och om hon hade något hår. Sen cyklade vi tillbaka. R tyckte att det var så varmt. Han tog av sig sin tröja och visade upp sina fräknar…

På kvällen syntes inte fräknarna något mer. Det var ett rött sken. Värmen han alstrade den natten var brännande. Även för omgivningen. En rödare kokt kräfta har jag aldrig mer sett… Det var fredag den 13 juni år 1997.

Men hon är fin. Min syster. Vår syster. Vi har firat henne i kväll. Blivit bjudna på god mat. Trevligt sällskap och lite gott att dricka. Grattis återigen, A!

Kram Anna
som alldeles strax ska ta Avonex sprutan, som maken höll på att glömma bort och jag envisades med att komma ihåg

Ricky Martin feat Meja

Private Emotions sjöng jag mig igenom min förlossning. Den var utrdragen. Förlossningen alltså. Den startade på fredagen. Han är född på söndag kväll. Vid åtta tiden. Under söndagen hade vi en radio i gång. Denna var populär. Jag sjöng mellan värkarna. Jag sjöng den om och om igen. Jag minns den i lustgasens rus. Jag minns den i värkarnas dimma. Jag minns den när krystarbetet satte igång. Det var nio år sen. Å några dagar. Det var år 2000 första soliga dag. 

 

Efter de långa dygnen var jag trött. Jag var helt slut. Till slut fick det hjälpa till. De använde sugklocka. Efter ett klocksläpp. Efter ännu ett försök. Så kom Pyret ut! Lillkillen! Så stolt jag var! Så stolt var fadern!

Namnet kom efter några dagar. Vi var kvar på BB. Pyret hade nämligen ett blåsljud kvar på morgonen. Därför var vi kvar några dygn. Under dessa dygn hann han heta allt från Axel till Arvid till Albin… Vi bestämde oss sedan för ett underbart namn: Adrian. Ett lite annorlunda namn utan att sticka ut allt för mycket.

Lill-Adrian har nu blivit stor. Han har idag fått mycket pengar. Det är svårt att handla grejor till en nioåring. Han har börjat veta exakt vad han vill ha. Nu får han handla exakt det han önskar. Men det har blivit ett par inlines, en bandana (blå), en bok (Fredde Granbergs), ett par foppatofflor, ett par piratbyxor, ett tufft bäddset, fotbollssockar samt benskydd och säkert något annat som jag glömt bort här och nu.

Nu sitter jag här. Nynnar på Privat Emotions. Minns tillbaka. Ser på sonen och njuter av att han blivit så fin!

Kram Anna

Roxette – It must have been love

Nostalgitripp. Är tillbaka i barndomen. Sitter vid LPspelaren. I vårt vardagsrum. Mamma och pappas. Lyssnar om och om igen. Sitter med skivomslaget som har texten. Sjunger om och om igen. Den sitter i än. Varje gång jag hör den. Så kan jag texten. Nästan perfekt. Hörde denna i helgen…

It must have been love

Lay a whisper on my pillow
Leave the winter on the ground
I wake up lonely, is there a silence
In the bedroom and all around

Touch me now, I close my eyes
And dream away…

It must have been love, but it’s over now
It must have been good, but I lost it somehow
It must have been love, but it’s over now
From the moment we touched till the time had run out

Make believing we’re together
That I’m sheltered by your heart
But in and outside I turn to water
Like a teardrop in your palm

And it’s a hard winter’s day
I dream away…

It must have been love, but it’s over now
It was all that I wanted, now I’m living without
It must have been love, but it’s over now
It’s where the water flows, it’s where the wind blows

It must have been love, but it’s over now
It must have been good, but I lost it somehow
It must have been love, but it’s over now
From the moment we touched till the time had run out

Kram Anna

Jennifer Rush

Jennifer Rush och Power of Love. Den dundrade ut ur högtalarna. Denna dansade man tryckare till. Som bybarn for man in till Byske och Impuls (ungdomsgården) eller in till stan på UG. Där samlades alla. Man gick runt och letade honom. Eller letade nån. Nån som kanske inte skulle neka en dans. Nån som kanske skulle tycka om en sista dans. En sista näradinkinddans. För att förvänta sig en kille komma och bjuda upp mig. Det var inte att tänka på. Lilla jag som försvann i mängden. Lilla jag som var längst av alla. Finnar i ansiktet och osäkerheten själv… 

När minnena sveper över mig. När jag minns en tid som var spännande, rolig och härlig. Men även ångestladdad, tårfylld och jobbig. Tack och lov att tonårstiden är över. Vill inte göra den igen. Men en liten tripp längst Memorylane går ju alltid bra…

Kram Anna

Att firas

Jag tackar och bockar så djupt att jag slår pannan i knäna. Blir ju så glad över alla hälsningar och grattiskommentarer. Tar även en liten svängom i rena glädjeyran. Tusen tack alla ni som är in här och hälsar så gott!

Idag är min födelsedag. Men i den ålder jag har uppnått så är det ju inget speciellt att fira. Sen vill barnen fira mig. Försökte verkligen att ligga lågt med denna dag. Maken berättade för dem i morse. Jag försökte då berätta att vi ska fira både mig och deras far nästa helg. Detta är så praktiskt. Eftersom han fyller två veckor efter mig. Att firas mitt emellan har skett de senaste åren. Härligt!

Satt och tänkte på mina barndomsfödelsedagar. Då kom jag på en förklaring till att påskpynt inte är så populärt här. Kan det vara för att jag ofta fick det i födelsedagspresent? Kan det vara för att vi ofta var uppe i fjällen och myste på? Vilket ledde till att det pyntades bara lite… Vi hade det mycket trevligt uppe i fjällen! Det är en mycket fin nostalgitripp att följa med på. Minns hur jag satt och vispade grädden till tårtan för hand. Eftersom det inte fanns någon elvisp. Det är härliga minnen! Sen att komma hem från resan. Ofta fick vi ta fram cykeln då. Det var precis som för mina barn i veckan. Att ha längtat efter den så länge. För alla har ju fått ta fram den, pappa! Låter precis som hos oss. Nyss. Nu är de nöjda. Precis som vi hade det. Förr.

Ingen skillnad i alla fall. Att firas. I april. Den 19. Nu och då. Eller stor skillnad. För nu är inte presenterna lika viktiga. För dagen har mest handlat om lugn och ro. Lite bakning. Lite handling till middag i goda vänners lag. För visst är det det som är viktigt? Att bara få må gott. Att bara få umgås lite.

Men maken har ju varit en pärla och tänkt på presenter åt mig trots att jag varit lite undanflyktig när han frågat. Två jackor fick jag som sagt redan i torsdags. Två fina vårjackor. En röd midjekort och en svart som är lite längre. Snygga och efterlängtade. Sen var det ju det med ringen. Vigselringen! En extra sten ska ju sättas in och dessutom ska den återfå den sjätte stenen. Visst är jag nöjd! Svärmor var förbi och lämnade två vackra gröna växter. Hon vet att de är förbrukningsvara hos oss. De är tåliga växter som inte ska ha mycket vatten… Så får vi se hur länge de får leva! Undra varför mina svärmorstungor blommar så bra… (För de som inte vet så är det när man plågar dem som de blommar…)

Så jag tackar återigen alla som hälsat så fint! Jag tackar till alla som ringt och grattat idag. För visst är det härligt att höra att man existerar i en annan människas tankar. Men samtidigt så väcks ju en ångest. Eftersom jag alltid glömmer deras födelsedagar… Sorry!

Ha det gott nu ni där ute! För jag njuter innan vardagen sätter i gång!

Kram Anna