Andas!

Wow! Sitter i soffan. Äter frukost och dricker en koppkaffe. Andas. Njuter innan jag är i gång. Det har varit en intensiv period. Den fortsätter lika intensivt i minst två veckor till.

Mmm utvecklingssamtalstider. Bittersweet. För visst är det mycket att förbereda. Visst är det mycket att analysera. Visst är det mycket att hinna se, beröra och dokumentera inför dessa möten. Speciellt nu med de skriftliga omdömena. För att sedan få en två veckorsperiod med många möten.

Sen återgår vi till en mer normal vardag…

Det var jobbet det. Huset då? Huset? Hur går det? Jo det går bra. Idag ska det sista tömmas i huset. Flyttstädningen ska påbörjas denna dag. Garaget ska fortsätta på sin stig att bli tömd på verktyg. Snart. Snart är allt färdigt för nyckelöverlämning till de nya ägarna. På g.

Så nu sitter jag och andas. För att jag har fullt upp. Både hemma och på jobbet. Så nu passar jag på att andas. För denna torsdag är jag ledig. Torsdag, fredag, lördag och söndag ledig. Från jobbet. Nästan. För på måndag börjar utvecklingssamtalen och de ska förberedas. Av både mig och eleverna med hjälp av föräldrarna. Göra utvärderingar och framförallt; se framåt.

Denna helg torkar och dammsuger, gnider och gnor, lyfter och bär. Någon som är sugen att joina?

Men en liten stund ska jag bara sitta och andas…

Kram Anna

Skönhet…

Vi vet alla att skönheten kommer inifrån. Att skönheten innuti lyser genom ögonen. Ändå är jag så ytlig och vill känna mig fin. Utanpå. Var och lämnade barnen hos deras far. Pussade och kramade på dem. Godnatt. Sedan återvände jag till lägenheten vars golv man knappt kan se. Pga en massa lådor. En massa kartonger. Vi har fortsatt tömma. Tömma huset. Allt i huset ska in i lägenhet 1 eller 2. Det är bara att inse. 13 år. Då hinner man köpa på sig en hel del. Självklart finns sopsäcken där. Jag slänger en hel del. Men väl innanför dörren. Väl fått sig in. Då börjar trippandet. Finner en golvfläck. Sätter ner foten. Planerar en väg. En stig in mot toaletten. För in på toa ska jag. Smyger. Försiktigt. Placerar fot efter fot. In på toa. Planeringen fortsätter. Var ska jag börja? Vad ska göras först?

Finner mig själv sittandes på vardagsrumsgolvet. Mitt bland alla böcker. Barnböckerna ska sorteras och de trasiga ska kastas. Fint ska de radas upp. Tjusigt står de nu. Ser golvet! Nu är ytan så pass stor att dammsugaren drogs fram och vips försvann alla smulor. Där försvann allt damm.

Sitter här och ser bara några lådor. Ser bara ett fåtal. Jag är så nöjd. Har fått upp en hel del på väggen i sovrummet. Dotterns utklädningskläder finns nu på krokar. Sonens byggklossar finns nu i plastlåda under sängen… Är nöjd. Så nöjd över mitt användande av min miniskruvdragare!

Nöjd och glad gick jag och duschade. Där var jag tvungen att putsa till mitt yttre. Gnida bort både smuts och avlagringar. Jag scrubbade huden. Sedan lade jag en ansiktsmask. Så underbart härligt. Omän svårt att äta något med masken i ansiktet…

Sitter här nu. Känner att min ytlighet lagt sig lite. Trots att jag känner mig nöjd och glad både över helgen, stökandet och över att jag fick en stund att ta hand om mig själv. Över den ytliga kroppsliga skönhet som ev skulle kunna finnas!

Hur har du tagit hand om dig själv i helgen?

Kram Anna

Dagvill

Att vara hemma på måndagen. Det gjorde mig helt handikappad. I alla fall mentalt. För jag har varit helt off när det handlat om dagar. Sen har jag ju surrat om att tiden går så fort. Att jag inte hinner reflektera och analysera i nuet. Men i veckan har jag nog slagit hål på mig själv. För i en konversation i torsdags. En för övrigt mycket trevlig konversation. Så pratade vi hälsa. Vi pratade om belöning inte behöver vara mat. Sen försökte jag härleda en glass till förra veckan. NK skakade på huvudet. Försökte förklara för mitt lilla förvirrade huvud att det var dagen före…. Lite för mycket på g? Eller en tro att allt går fortare än man klarar.

En härlig känsla att veckan varit fullspäckad och haft fullt upp, vilket dessutom kommer att kryddas av ett släktkalas på ca 17 personer. I en tvåa på 62 kvadratmeter. Finns det hjärterum finns det stjärterum…

Tur att barnen varit hos mig i veckan. De får mig att fokusera allt som går. Denna dag har dessutom varit en monstervecka för dem på Ostviksskolan. Idag fredag hade de en avslutning. En monsteravslutning…

 

Att hon är en riktigt sömntuta på mornarna är ingen överdrift. När hon då kom och berättade att hon önskade att kunna vara iklädd en pyjamas med tillhörande kudde så kunde jag ju inte säga nej. Att hon ville sminka sig med ett ljustpuder och sen göra mörka ringar under ögonen blev ju en extra krydda!

Kram Anna

Dagen efter

Sitter här igen. Funderar och tänker. Som vanligt. Dottern ligger i sin säng. Sonen undrar om han inte ska få vara uppe en extra stund. Men mamma är orubblig. Har man sagt åtta så ska det vara åtta. För hon vet att sonen har blivit en expert när det gäller förhandlingar. Han viker på huvudet och ger mamma en valpblick och säger ”snälla”. Så mamma har garderat sig. Hon tar honom i sin famn. Allt för att undvika förtrollningen som sker när hon möter hans bruna bedjande ögon.

Det är dagen efter. Dagen efter ettårsdagen. Dagen när vardagen visade ett riktigt fint och vackert ansikte. För dagen har verkligen varit helt ok. Det tutar och kör på jobbet. Dottern var på ridskola. Hennes bror följde med. Han ville gärna hjälpa till, en stund i alla fall. Efter middagen bakade flickorna i hemmet chokladbollar. Inför K:s släktkalas, vars tidpunkt sköts upp pga maginfluensan förra helgen. Det blev flera stycken kvar efter provsmakningen… Faktiskt…

Annars är det en lugn torsdag kväll. Mest beroende på att jag glömde matteböckerna på jobbet idag. Men jag ska nu ta mig i kragen och ruska på dagenefterhuvudet. Det är dags för ett veckobrev till föräldrarna! Då får ju fingrarna valsa litegrann oxå… Dagen efter ettårsdagen!

Kram Anna

Hipp Hipp Hurra!

Bloggen fyller 1 år!

Tänk så fort tiden går

Tänk så mycket man hinner

Tänk vad som händer

Tänk vad man kunnat gjort

Tänk allt man missat

Tänk allt man önskat

Tänk allt man gjort

Ett år sen jag började. Ett år av många funderingar. Ett år med tankar aldrig uttalade. Ett år med avslöjande om en djupare Anna. Ett år med Skrivanne. Ett år med mycket glädje. Ett år med många tårar. Ett år med skratt. Ett år med våra barn. Ett år med statistik som nått höjder jag aldrig trott varit möjligt. Ett år med blickar från eventuella läsare. Ett år med kommentarer från er ute i cyberspace. Ett år med IRL diskussioner om bloggandets vara och inte vara.

Så jag höjer mitt glas. För Skrivanne´s funderingar. Må den fortsätta än ett tag. Må hennes fingrar fortsätta att producera texter! Eller?

Kram Anna

Ett analkande lov

Sitter med jobb upp till öronen. Det får vänta. Det får lugna sig lite innan jag landat. Behöver en stunds analyserande och valsade på tangenterna. För att kunna fokusera och göra det jag SKA göra. Skriftliga omdömen. Föräldramail. Förberedelse för morgondagen.

Innan sonen dyker upp från en härlig kväll på en barngrupp här i byn. Då ska det sprayas i näsan, alvedon för ont i örat och halstablett… Jag vet hur ont det tar. Been there, done that. Men samtidigt ska det ju inte behandlas med antibiotika. Så det är bara att försöka förklara för sonen att det gör ont, men det går över… förhoppningsvis… Stackarn…

Med allt jobb och barnen hemma så hinner man knappt blogga. Man hinner absolut inte blogghoppa. Så en snabb bloggning. En stunds återhämtning när fingrarna susar över datorn. Innan verkligheten återvänder…

För jag mår bra. Förutom en liten förkylning som ligger under ytan. För beskedet var ju negativt, men för mig positivt. Ingen svinis. Åter till jobbet i går. Full rulle förstås.

Men visst behöver vi lov… I alla fall återhämta oss på jobbet. För vi får tre heldagar där vi kan sitta ner och jobba av allt som ska jobbas av. Hinna ikapp oss själva. För att sedan avrundas med två dagar med barnen i kombination med en urflyttning av huset!

Kram Anna

Bekräftelse

Sitter med ett ting i min hand. En simpel plastbit. Egentligen. Lite rundad topp. Avlång. Med en rak nederdel. En del av en leksak. Tror jag. Men den betyder så otroligt mycket mer. Den är en medalj. En medalj från ett barn. Ett underbart kreativt barn.

Vid utdelningen var en hel klass närvarande, men icke medveten. Utdelningen skedde i smyg. Med ett meddelande. Viskande i mottagarens öra.

Det är en medalj. Man får den om man är bra. Om man gör något bra. Du får den.

Behöver jag nämna att jag kände mig utvald. Att jag kände mig speciell. Att jag behövde en medalj nu i förkylningstider. Att jag kände stoltheten växa i mitt bröst. Både för eleven och för mig själv. För mig var det en bekräftelse. En bekräftelse på att jag gör mitt jobb. Att jag är närvarande. Att jag ger mitt hjärta. Även i denna grupp.

Vad skulle jag göra utan dessa elever? De gör ju mitt jobb otroligt mycket lustfyllt. Me like? Me love?

Vad behöver du bekräftelse på denna kväll?

Kram Anna

Här vänder det hela tiden

Att vända blad. Att gå från något mycket trist och negativt. Till att sitta och vara extremt nöjd över sig själv. Så känns det trots allt idag. Jag är så nöjd. Jag är så glad, trots att jag inte fått något besked. Inget provsvar har dykt upp. Men är ju hur frisk en MSfrisk människa kan vara. I morse fick jag iväg båda barnen till skolan. Sedan satt jag och fingrade på datorn… Kände mig ganska rastlös. Då gick jag igång på huset. Har packat och flyttat mycket idag… Småsaker. Skafferisaker. Lådsaker. En massa saker. Som ska in i min lägenhet. Som ska in i R:s lägenhet. Det är nu inte mycket kvar. Nu börjar vi se slutet på denna lååååånga flytt. Nu börjar det att vända.

Fick hem en son idag. Han hade feber. Trött och slut har han legat och myst i soffhörnet mitt. Legat och ojat sig som en riktig karl. Efter jag nattat den yngre så satte jag mig i soffan en stund vid honom. Han hade alldeles nyss (30 min tidigare) fått det bekräftat att han hade 38 grader i feber. 38,6 för att vara exakt. Han ville då sitta vid min sida en stund. Jag tar armen om honom. Konstaterar att nu vände det. För han började att prata och snacka sig igenom den lilla kvalitetstiden vi fick. Jag tog handen och höll honom om pannan. Jag strök honom över ryggen… jag kände ingen förhöjd temp då.  Lillvännen. Han vände nog på stället. Ibland kanske det räcker med att testa tempen en gång så vänder det… Det är tur att han har en schysst far som kan VAB:a i morgon. Jag måste få göra en liten sväng på jobbet i morgon. Säga hej till de småliven. Diskutera lite skriftliga omdömen med kollegorna… För nu hoppas vi att det har vänt. För mig. För dig och för alla de rädda människorna i världen. För det vänder ju hela tiden. Det gäller bara att hinna vända kappan med vinden i dessa lägen… För att klara av att hålla en positiv attityd…

Kram Anna

Irritationen växer

Inte är det på vädret. Inte är det på en enda människa. Inte är det på mitt liv IRL. Det handlar om Bloglovin. Försöker sitta, som jag gjort så många gånger förut. Beta av blogg efter blogg och kommentera. Men det blir sällan bra. messans älskade blogg kan jag aldrig kommentera via bloglovin. Det finns flera som alltid meddelar dubblettnuskiterdetsigochdufårgåinenkrångligarevägochgöraomallt… Det är faktiskt mycket irriterande… Grrrr.

Kram Anna

Mycket ogjort…

Det blev inte mycket gjort denna helg. Jag vet att det viktigaste är att vila och ta det lugnt…Men när man vaknar på morgonen och känner sig pigg som en mört. Sätter sig upp kl sju och ruskar på huvudet. Nej detta duger inte! Väljer att stiga upp. Koka kaffe och försöka städa lite och förbereda sig för en hemma dag på måndag. För trots att det känns så mycket bättre. Är det inte riktigt hundra. Det tar lite tid. Att komma tillbaka. Men inom mig säger hela min existens att jag inte har svininfluensan. Det är jag för pigg för. Men jag har lovat övre makter att följa de visas ord. Att invänta måndagens provsvar. För att vara extra försiktig… Att äta medicinen som är utskriven och uthämtad. Har lovat. Kommer hålla. Lovar er det!

Så tänker jag på vad jag skulle ha gjort i helgen. Tänker på allt som ligger ogjort i huset. Tänker på alla skriftliga omdömen som jag inte har hunnit göra. Tänker på att jag har barnen i veckan och då ligger mitt fokus där. För barnen har kommit. Barnen finns i sina sängar. De fina. De underbara. De älskade.

Räknar upp, skriver lappar, försöker minnas. Allt som ska göras. När jag är tillbaka. När all orka har återvänt. Till tusen. För visst finns det saker som bör göras. Det finns saker som ska göras. Det finns saker som eventuellt kan undvikas för att få livet att rulla på med mindre stress. Till exempel att undvika att sitta och tänka på allt en söndag kväll.

Önskar er alla en underbar kväll!

Kram Anna