Vaknade halv sex. Kunde inte somna om. Visste att denna dag skulle jag minnas…länge. Det kändes tungt i kroppen. Inget MS symptom. Bara tungt. Men samtidigt bra. För jag visste att snart var det helg. Snart var det sommarlov. Som sagt. Bittersweet.
Väl på min arbetsplats började jag att flytta. Flytta från det magiska klassrummet. Där läsåret varit fantastiskt. Tillbaka där jag först träffade mina små. Jag ska tillbaka till det klassrum där allt började. År 99. Min första egna klass. En åk 1. Jag hade 9 elever. Nio fantastiska elever. Även då. Träffade några i går. En övningskörde. Går på gymnasiet. Va? Det var tio år sen. För någon dag sen pratade med en annan. Kramade om henne. Hon var så fin. Hade varit på sin avslutning. Såg sommaren komma. Leende på läpparna. En annan satt och sjöng med på åk 1:s avslutningssång. Det var sången jag hade med mig i bagaget när jag kom till Byske. ”ABC-sången”. Såg på mina små. De sjöng med. Liksom den stora. Som satt i publikhavet.
För några år sen, när mina stora gick i sexan, så berättade en att den sången hjälpte henne med bokstavsordningen. Det är väl fantastiskt?
När jag satt med mina små. Var det ett virrvarr av tankar. En ständig fors av funderingar. Vad ska det bliva av dessa när de blir stora? För stora hoppas jag verkligen att de ska bli. De har ju vuxit både kroppsligt och som personer. Jag tittade till dem. Såg att de var med. Allihop. Jag rörde vid en lejonunge. Han ryckte till. Oj vad du är kall om händerna, Anna. För kall var jag. Men det var ju inte konstigt. Allt blod höll på att sippra ur mig. Hjärtat det blödde.
Tittade på förskoleklassen. De var så små. Har mina varit så pass små? Tittade på mina igen. De var ju så stora. De har verkligen vuxit. Tittade på den stora i publiken. Hon var ju ännu större. De små i förskoleklassen ska bli mina. Våra. Vad kommer de att bli? Inte Lejon. Inte Tigrar. Vi håller på att snickra ihop två kompletterande namn. Namn som grupperna kan växa i. För Lejonungarna har verkligen vuxit. Likaså Tigrarna. Vad ska de små få heta? Det funderar vi på…
Förskoleklassen satte sig ner. Åk 1 sjöng lika fint. Sin ABC-sång. Och en till. Den missade jag nog. För jag tittade på mina småstora lejonungar. Sen var det vår tur. Vår tur att sjunga. Tillsammans med åk 2.
Jag peppade dem. Jag gav dem några stärkande ord på väg upp. Att ge järnet. Att sjunga allt de kunde. Själv kände jag att rösten inte riktigt bar. Tur att det inte var jag som skulle sjunga…
Satte mig vid NK längst fram. Vi hade texterna som jag kunde gömma mina ögon i. Om det inte skulle gå vägen. Så började de. De klämde i allt vad de var värda. För kung och fosterland. För föräldrarna. För oss mentorer. För mig. Jag såg deras ögon. Jag såg hur vissa tittade på mamma, pappa eller någon de kände. Jag såg vissa som tittade på mig… Vad tänkte de på? Vad såg de? Jag hade något att göra. Jag engagerade mig i sången. Jag kunde möta deras blickar, men inte hålla fast. För höll jag fast skulle jag nog drunkna. Drunkna i tårar. Jag log och textade ”Jag ska ha husvagn”… Det var deras val. De sjöng och publiken klappade. Klappade i takt! Helt underbart! Jag gav tummen upp! De var så duktiga. Sen var det ”Sommar och sol”. Den gick lika bra. För dem. För mig. Trots att mitt hjärta blödde. Trots att tårarna rann. Inuti.
Vi återvände till kyrkbänken. Vi sjöng avslutningspsalmen. Barnen tågade ut i solen. De små först och vi sist. Först i vårt tåg var jag. Jag gick ut. Orkade inte riktigt möta föräldrarnas blickar. För då skulle tårarna komma. Det visste jag. Vi möttes ute och ställde upp oss för fotografering. En lång stund. Jag hade så svårt att le. Musklerna fungerade inte riktigt.
Sen ställde vi upp oss i ring. Vi tackade för oss. Tackade för ett härligt år. Jag tackade för härliga tre år. Visst vet ni att ni är bäst? Sen delade vi ut tackbrev. Ett till var och en. Ett tackbrev för att vi hade fått låna dem ett tag. En påminnelse om vad vi gått igenom.
Jag lyckades att hålla tårarna tillbaka. Jag fick en kram av alla. Kände de små armarna som blivit längre med åren. Jag fick underbara blommor. Men tillslut gick det inte längre. Tårarna började att strömma när jag öppnade ett paket. En flicka kom och överlämnade den. Jag uppfattade att den var från henne först. Lade bort den en stund. Hon var envis och ville att jag skulle öppna den. Det var ett guldpapper om. Det stod Anna. Jag öppnade försiktigt. Uppfattade i ögonvrån att det var många som tittade. Många nyfikna blickar. När tejpen var avlägsnad. När papperet var borta. Så vände jag på skylten. Nej men…Tack snälla… Sen rann tårarna. Det fanns inte styrkan kvar. Det fanns inte orken att pressa tillbaka. Några kom och ville fotograferas tillsammans med mig, med tårarna rinnande. Några ville ha kramar. Det fick de. Jag ville ju inte släppa dem. Föräldrar som kom och tackade. Jag tackade dem! Tackade dem för att jag fått ta del av deras barn. En mamma var så tacksam, men gav mig en spelevinkkommentar om att han blivit lite uppkäftig. Jag skrattade och sade att jag då nått mitt mål att sonen börjat prata! 
När barnen gått på sommarlov. När föräldrarna gått med dem. Var det bara mentorerna kvar. Vi tog oss ner till bilarna. MB, NK och jag. Vi beslutade oss för att äta lunch tillsammans. Vi körde varsin bil ner till skolan. Att vi tillslut hamnade på pizzerian. Att vi där träffade fyra andra kollegor. Det var trevligt. Det var skönt. Att få sitta och tokprata en stund. Sen var det dags att gå tillbaka. Säga ha en trevlig helg till vissa. Tack för idag. Tack för att du var vid min sida idag! Kram och vi ses på måndag. För mentorerna får inte sommarlov förrän på tisdag. Vissa i alla fall… De som jobbar heltid! Som jag… Som stannade kvar och städade ur
Väl hemma gick luften ur mig. Blev glad när svägerskan och Holly ville äta middag med oss. Vi åt grillad kyckling! Mums! Sen ville den godhjärtade svägerskan veta hur jag mådde. Men det var ju det med känslor. Det som jag har jobbat med i tre år. Det jag velat att barnen ska lära sig. Det är jag ju själv så dålig på. Jag vet exakt hur jag ska guida barnen. Vet hur jag ska hjälpa dem i känslostormar. Men mina egna vill jag gärna gömma långt där inne. Men hon är så snäll. Hon är så go. Jag log och sade att det var bra. Tack för frågan. Men inte ens på bloggen klarade jag av att skriva ner mina känslor. Inte i går. Men idag är det skönt att få ner tankar och funderingar. Idag har jag fått lite distans. Jag menar verkligen lite distans.
I går kväll hamnade jag i soffan. Där somnade jag riktigt fort. Det var inte fatigue. Det var mentaltrötthet. Mina ögon var som sandpapper. Måste ha varit alla tårar jag pressat tillbaka… Eller var det de som smet ut för att vädras? Väl i säng kändes kroppen tung. Men jag kunde inte riktigt somna direkt. Låg och funderade. Tänkte på de finastefina. Tills jag somnade. Sov så gott. För jag visste att det varit en toppen fin avslutning.
Kram Anna
