Kram Anna
Njut! Jag njuter! Av Sting och Fields of Gold. Älskade den sången redan då. Älskar att sjunga den! Älskar att bara lyssna!
You’ll remember me when the west wind moves
Upon the fields of barley
You’ll forget the sun in his jealous sky
As we walk in fields of gold
So she took her love for to gaze awhile
Upon the fields of barley
In his arms she fell as her hair came down
Among the fields of gold
Will you stay with me, will you be my love
Among the fields of barley?
We’ll forget the sun in his jealous sky
As we lie in fields of gold
See the west wind move like a lover so
Upon the fields of barley
Feel her body rise when you kiss her mouth
Among the fields of gold
I never made promises lightly
And there have been some that I’ve broken
But I swear in the days still left
We’ll walk in fields of gold
We’ll walk in fields of gold
Many years have passed since those summer days
Among the fields of barley
See the children run as the sun goes down
Among the fields of gold
You’ll remember me when the west wind moves
Upon the fields of barley
You can tell the sun in his jealous sky
When we walked in fields of gold
When we walked in fields of gold
When we walked in fields of gold
Kram Anna
Satt och tittade in hos Blondinpappas blogg. Så läser jag ett inlägg om Andra som bloggar. Läser om några andra med MS. Läser:
På skrivanne’s funderingar hittade jag en sida som hette Min resa med MS. Jag läste den och blev berörd – naturligtvis för att jag kände igen mig själv så mycket att det träffade mig i mellangärdet, och för att det var så bra skrivet. Jag blev inspirerad att skriva om min egen resa i bloggen, och tyckte att bloggen började bli värd att läsas av lite fler. Tack Anna.
Att läsa dessa rader. Att beröras av hans känslor. Av min text! Det gör att jag blir stolt. Det gör att jag känner att mina fingrar ska få fortsätta dansa. De ska få fortsätta skriva ner det som flyger genom mitt huvud. För det är ju oftast en liten fundering. Som växer. Blir stor. Blir lång text!
Men detta inlägg blir kort. Eftersom jag känner mig så stolt över hans ord. Att jag måste gå och pudra näsan… Tack Blondinpappa för dina ord!
Kram Anna
Innan jag gick för dagen. Fick jag en kommentar. En riktigt tuff kommentar. Riktad direkt mot mig. Lite avundsjuka. Blandad med tough love.
Att jag har haft tankar på vikten. Under hösten. Efter jul. Det vet de flesta runt omkring mig. Maken tycker att den beniga rumpan är ett gissel. Jag är nöjd. Nöjd över att ha aktiverat mig själv så pass mycket att det skiljer 9 kilo från höstens läsårsbörjan till nu. Nöjd över att jag bara har varit ute och promenerat. Tagit bort extra portionen. Ätit gott på helgerna. Men haft en make som ställt fram lagomportioner av snacks och godis. -9 kilo.
Idag kom en kollega och petade mig i magen. Lite små retandes. Jag frågade vad det var.
Måste ju få peta dig i magen medan du är kvar. Innan du försvunnit helt!Jag skrattade och sade åt kollega att lägga av. Att det var ju inget nytt. Har ju legat på denna vikt i cirka en månad förutom när jag gick upp lite under påsken…
Vi har tänkt sätta upp en lista på kylskåpet!Det är en metod att peppa varandra för att kämpa med vikten. Jag har varit med de senaste åren. Då har jag kämpat bort cirka 5 kilo men gått upp igen efter sommaren.
Sedan kom en riktig kommentar som tog. En kommentar som fick mig att le och gå. För det var en äkta tough love kommentar. Den innehöll ordet anorektiker. Den kommentaren visade att grabbarna grus bryr sig! Fastän det låter elakt emellanåt. Det känns som ungdomens tider. Med killgänget och de haglande kommentarerna.
Men hur är det med maten och Anna då? Jag fullkomligt älskar mat! Jag har inget stopp om det finns obegränsat med mat. Därför är det så skönt att ha tagit beslutet att en portion räcker. Sen ser jag till att det finns alla delar av kostcirkeln. Till lunch äter jag rejält med mat. Det gör jag. Fast jag äter riktigt fort. Resterande av måltiderna äter jag lagomportioner även där.
Så anorexi – Nej! Kommer jag att gå ner mer? – Nej! Jag har ju kommit till en punkt när jag är nöjd. Jag kommer inte att kämpa för att gå ner mer. Jag kommer att kämpa för att stanna i vikt! Det känns så lyxigt. Lyxigt att vara på denna sida av det magiska strecket. Att kunna ha som mål att behålla den magiska vikten!
Härmed lovar jag er alla! Jag kommer självklart inte att stå på kylskåpet denna vår. Jag kommer dock att ge dem en glirning eller två. Tougth love, U know! För att jag tycker om dem allihop!
Kram Anna
