Så skönt att hamna här framför datorn en stund. Att bara låta fingrarna glida över tangenterna under ett ögonblick eller två. Att bara sitta och låta orden forsa. Ord som inte är framkrystade. Ord som kommer från hjärtat. Inte bearbetade. Underbart att kunna använda cyberspace´s anonyma atmosfär i stället för att veta att orden ska möta en speciell mottagare.
Det är underbart att kunna skriva av sig. Läste Soofs krönika idag. Krönikan i den lokala tidningen. Synd om er som missar den eftersom ni inte har möjlighet att läsa den på nätet. Den ligger kvar hos mig. Den handlar om att mista någon. Att dessutom mista någon igen. Och igen. Några nära. Samt en elev. Ted Gärdestad låg kvar och guppade i mitt medvetande. Fram och tillbaka. Den som min dotter älskar att sjunga. Men den fick en helt annan innebörd idag. Just då. Det är vid sådana tillfällen man är så glad att kunna skriva av sig. Mitt i sorgen. Mitt i alla tankar. Mitt i autobahn av känslor.
Satt och jobbade (är klar med alla förberedelser idag). Mitt i processen var jag tvungen att ta enminutspaus. För att skriva ner Tårar. Det var så känslosamt. Mitt i min bedömning. Mitt i allt det administrativa. Jag fällde inga tårar. Men de forsade fram. Inom mig. Känslorna behövde komma fram. Genom mina fingrar. Behövde skriva av mig. För att kunna fortsätta. Fortsätta med min förtroendetid. Min förberedelse till deras utvecklingssamtal. Deras sista med mig. Vi konstaterade idag. Vi har rest tillsammans. Nu är det dags för en ny era. Det är dags för dem att gå vidare. Bli ännu större än vad de redan är…
Skönt att skriva av mig. Skönt att sitta ner och bara låta fingrarna leka en stund. Tack för att ni finns! Ni alla som smygtittar och ni alla som lämnar kommentarer!
Kram Anna
