Vår älskade Skorpan har nu gått ur tiden. Vår dvärghamster har stilla insomnat i sin bur efter att ha blivit tilldelad sin sista måltid.
Att den sista vilan kommer dröja ett tag. Att barnen gärna önskar att få begrava honom redan ikväll. Det förstår jag. Men lilla Bellastina förklarade det så bra. För hur skulle den tidigarebyggdagravstenen fästas i isen? Begravningen får vänta. Tills det går gräva i jorden.
De är kloka barnen. De är ledsna barnen. Det förstår jag. Men ack så viktigt att prata om sorgen. Det är nu bearbetat. De var förberedda. Ikväll tog vi itu med den öppna sorgen. Den väntade verkligheten.
Jag minns hur det kändes. Tänk det var så länge sen sist. Sist jag förlorade ett husdjur till djurhimlen. Jag minns hur jag satt och höll vår lilla yorkie i famnen. Hur hon tog sina sista andetag. Tårarna rullade nerför kinderna. Min syster och jag sörjde när vår älskade hund lämnade jordelivet efter så pass många år. Då var jag ändå så pass stor. Så pass stor att man kunde sätta ord på sin sorg. Sin förtvivlan.
K: Mamma jag kommer aldrig att somna i natt. För jag kommer bara att tänka på Skorpan.Sade hon två minuter innan ögonen slöts och mammapedagogen bar upp dottern till sängen.
Så många funderingar. Så mycket som är svårt. Men ack så viktigt att våga uttala högt. Så viktigt att bearbeta. För framtiden. För morgondagen.
Vi får väl se hur natten kommer att gå… Stilla lugnt. Upprört och långsamt. Svaret kommer inte förrän i morgon!
Kram Anna
